Groende frön av självständighet

Vid lunchtid idag kom vi hem från årets andra lägervistelse. Denna gång gällde det DHB Västras årliga teckenspråksläger i Grebbestad, på TanumStrands konferensanläggning.

För lite drygt en månad sedan skrev jag ett annat inlägg, när vi hade genomfört vår första lägervecka. Läs om det här. Våra upplevelser var uteslutande positiva, och det kändes sorgligt att lämna gemenskapen efter en trevlig vecka. Gemenskapen bland andra föräldrar som kämpar för att hitta sätt att kommunicera med sina barn, som vill hitta fotfästet och som slåss för barnens rättigheter. Främst var det sorgligt att lämna den teckenspråkiga gemenskapen. Lämna barnen till teckenspråkiga barnledare, gå till lektioner och teckna där med. Teckna, teckna, teckna.

Vi hade grubblat mycket inför vilket läger vi skulle välja att åka på. DHB Riks anordnar ett teckenspråksläger, DHB Västra ett annat. Efter många om och men blev det slutligen DHB Riks som vi valde. Det kostar ju alltjämt en slant, och två lägerveckor kanske känns lite för mycket, både för oss och för barnen. Men efter första veckan hade vi en glupsk aptit – mera! Mera läger! Mera teckenspråk! Mera samhörighet!
Efter att ha anmält oss som reserver halkade vi in på en plats även till DHB Västras läger. Vi hade hört så mycket gott om just det lägret, som varit på samma plats i ett par år nu. Det var en chansning att anmäla oss, vi var ju inte helt säkra på om barnen skulle orka med en vecka till, men vi hade god tilltro till det.

I måndags bar det så iväg till västkusten och stugbyn intill havet. Vi hade fått bilder skickade till oss (tack A!) på omgivningen och stugan i förväg, för att kunna förbereda barnen. Sockret konstaterade snabbt att hon ville sova i en av stugans överslafar. Det ställde ju dock oss inför en intressant fråga: hur tusan skulle det gå?

Sedan hemkomsten i Colombia har Sockret inte varit särskilt intresserad av att sova själv, i egen säng. Och det förstår jag helt och fullt. Har man under hela uppväxten delat säng med någon vuxen och känt den tryggheten, håller man säkert fast vid den efter en tuff och omtumlande separation. Den fysiska närheten betyder mycket. Jag gissar mig till att den lindrar ångest och tror mig ha märkt att den håller mardrömmarna borta. De gånger jag märkt att Sockret eller Smulan börjat rycka och verkat oroliga, räcker det ofta med en hand på deras axel eller mage för att andningen och kroppen skall lugna sig. De vet att vi föräldrar aldrig är mer än en utsträckt hand borta under natten.

Men vi laddade upp. Vi tog med många gosedjur. De radades upp i sängen, och Sockret redogjorde för hur de skulle placeras och varför. När natten väl kom, var det ingen tveksamhet. Där skulle hon sova! Det enda problemet var att ta sig upp. Jag fick skruva loss stegen som annars användes för att klättra upp till sängarna. Efter det tusende ”nej”:et och den femhundrade gången vi lyfte bort Smulan fick jag nog och avlägsnade klättringsredskapet. Ett fall ned från sängen med den vildungen är alldeles för sannolikt för att vi skall våga släppa upp henne där…
Nåväl. Efter en gymnastisk klätterövning var både jag och Sockret på plats. Hon är ena sängen, jag vinkelrätt i den andra. Jag skulle ligga nära, nära med huvudet. Höll en hand på hennes rygg så att hon kunde känna min närvaro. Och efter en stund, helt utan konstigheter, slocknade hon. Och, till min stora förvåning, sov hela natten.

Okej – en gång är ingen gång. Just den gången var snabb insomning, utan att vakna efter tio minuter och inte heller med femton uppvaknanden på natten. Men det höll i sig, nästan som en fågel som lämnat boet. Ingen gång under lägerveckan fick jag vakna av en liten hand som tecknar ”rädd” eller ”ensam”. Nej, bara snarkningar och någon fot som stack ut från täcket. Inget mer än så.

Sockrets känsla av självständighet kom redan innan vi gav oss iväg till lägret. Hon hade fått ett lass kläder av en kompis till oss (tack igen, A!). Det var lite fräcka grejer, tyckte hon. När hon iklädde sig leopardmönstrade kängor, grön Minecrafttröja och keps med platt brätte tittade hon på oss och tecknade ”jag är en tuff tjej!”
Ja, älskade barn, du är tuff. Självklart är du tuff!

Hon kände ett växande ansvar för att hålla koll på lillasyster när de var bland människor de inte riktigt kände. Och det gjorde hon med bravur. Ibland kan viljorna krocka med lite sura miner som följd, men vad skall man annars ha syskon till om man inte kan tjura lite på varandra emellanåt?

I ett tidigare inlägg (läs det här) berättade jag om Sockrets känsla av att vara modig på DHB Riks läger i juli. Där kunde hon, med fantastiska barnledares hjälp och närvaro, växa och ta plats. Hon kände sig modig, tapper och hon vågade ta för sig i vardagen på ett sätt som för henne annars är ovanligt. Varför? Jo, språket. Med teckenspråkiga personer omkring sig kan barnen förstå, och göra sig förstådda. En direkt konsekvens är att de blir bekvämare med att göra saker, ställa frågor och allmänt bara vara.
Denna vecka blev alltså inget undantag. Förutom att sova själv, gjorde Sockret en massa saker som inte riktigt hör till vanligheten. I restaurangen gick hon glatt och hämtade bestick, glas och servetter själv. När hon ville äta mer (bara en sådan sak!) ställde hon sig bland andra i kön (hrm, ja, inte längst bak då… med blinkande vackra bruna ögon charmar hon fler än bara sin mjukryggade fader). När maten var uppäten gick hon och hämtade glass alldeles själv. Hon gick med några kompisar till det gemensamma stora tältet, och hon stod länge i kö till en kvälls grillbuffé med två barnledare istället för oss föräldrar.

Det var ju inte länge sedan hon åkte ”pappabuss” från tandborstningen till sängen på nedervåningen. Att åka pappabuss var något jag kallade det för när hon ville att jag skulle bära henne ned. Innerst inne visste jag ju att det antagligen inte hjälper henne att bli självständig, men det var ju, rent ut sagt, så förbaskat mysigt. Även om hon vägde några kilo mer än vad som är bekvämt att kånka ned för trapporna så var det ju min lilla unge ändå. Hon som höll händerna hårt om min hals, och vars ben klamrade om min midja. Nu har Sockrets pappabuss parkerats i ett garage. Tagen ur bruk. En ny har dock börjat trafikera gångarna runt i huset. Med en ny passagerare – Smulan.

Så var det då dags för läggningen idag. Vi hade diskuterat veckan som varit i bilen, på vägen hem. Hur Sockret plötsligt blivit lite tuffare och vågat göra fler saker själv under veckan. En liknande effekt som den vi märkt på det förra lägret. Vi föreslog att hon kanske ville sova ensam i sängen i natt. Med ett stort leende på läpparna nickade hon jakande tillbaka.
”Okej”, hör jag mig själv säga. ”Vi får väl se hur det går, det är åtminstone värt att prova”.

Tandborstning. Fluorsköljning. Ombyte till pyjamas. Ladda upp i sängen med gosedjuren. Den älskade Tigern från Colombia, den tuffa kung fu-tigern vi köpte i Taiwan, den farliga hajen från Universeum. Mjukis-Enderman från Minecraft som vi beställde på nätet. Och alla, alla de andra. Bredvid hennes kudde låg dockan hon fick i present från fosterfamiljen i Colombia. Och på huvudkudden ligger hon, vår Colombianska juvel. Som skall sova själv. Hon har gjort det någon natt här och där tidigare, men det har ändå oftast varit en del knorr och jämmer.
Som stöd så ställer vi fram den Ikeainköpta spöklampan och säger god natt. Istället för att ligga bredvid under nattningen, tänkte jag försöka mig på ett djärvt drag. Sitta på sängkanten i stället!

Då händer plötsligt något konstigt. Nej, mer än så. En serie händelser som nästan chockerar mig.

Först tecknar hon något i dunklet. Jag sitter på sängkanten och håller en hand på hennes höft. Jag böjer mig framåt och ber henne ta om det igen. ”Du kan sitta där och titta på mobilen” tecknar hon och pekar på dubbelsängen en halvmeter bort.
Va? Skall pappa sitta där, frågar jag? ”Jaja! Sitt du där!” svarar hon mig. Och jag lyder, med en kluven känsla. Skall jag känna mig stolt eller bortjagad? Jag landar på något mellanting.
När jag väl satt mig där, släcker hon självmant den lilla lampa som sprider ett dovt grönt-blått sken omkring sängen.

Fyra-fem minuter senare ropar hon till mig. Jag närmar mig henne. ”Svårt att sova” tecknar hon till mig. ”Du kan! Pappa är här, jag sitter här” svarar jag.

Två minuter senare börjar hon snarka. Jag smyger upp och känner att min lilla, lilla tjej kanske inte är så liten längre.

 

Lämna ett svar