Vi står inte ensamma. Hur vårt liv utvecklas beror inte bara på oss själva. Runt omkring oss har vi alla ett osynligt nät av personer – på olika sätt för alla. Tänker vi efter så finns det antagligen många goda skäl att känna tacksamhet. En känsla jag nu vill sätta på pränt, och utan att nämna några namn försöka förmedla den tacksamhet jag känner inför en väldig massa personer.

Som blivande förälder träffar man ju en hel del personer i vården. För vår del blev det ju aldrig några ultraljud, inga barnmorskor eller förlossningssalar. Det blev aldrig en massa träffar hos BVC, ingen självklar start på öppna förskolan med andra delar ur föräldragrupperna.
Nej, istället blev det adoption. Och i den världen råder det absolut ingen brist på kontakter. Det skall göras hemutredning med en socialsekreterare, man skall gå föräldrautbildning med en lärare (eller motsvarande titel) och ett gäng andra föräldrar. Sedan är det läkarundersökningar (en massa, och dyra var de också!), psykologutredning (bästa 8000:- vi spenderat!) och så klart kontakterna på adoptionsorganisationen.

För vår del blev det ju döva barn. Då är det kontakter på hörselvården, om vi skall börja där. Specialpedagog, kurator, teckenspråkslärare, logoped, psykolog, audionom, ingenjör, läkare med flera. Och ofta är det mer än en på varje plats, så det blir ett gäng. Teckenspråkslärare hittar vi även hos landstingets föräldragrupp, och hos TUFF-kurserna. På TUFF (Teckenspråksutbildning för vissa föräldrar) hittar vi verksamhetsledare, barnledare och andra.

När barnen är i en viss ålder är det förskola och skola som gäller. Där hittar vi pedagoger, lärare, speciallärare, resurspersoner, vikarier, samordnare, rektorer, bespisningspersonal, vaktmästare, städare och fler.

Utanför allt detta har vi frivilligsektorn, eller hur det nu skall benämnas. Vi är medlemmar i flera döv- och teckenspråksföreningar, alla med sina eldsjälar som lägger ned mycket tid och energi för att föreningarna skall fungera och medlemmarna skall trivas. SDR, SDUF och flera liknande organisationer gör ett jättejobb, DHB är jag själv engagerad i och ser hur folk sliter för att förbättra villkoren för medlemmarna.

Och alla privatpersoner som ställt upp med råd, tips, stöttning, hjälp och funnits och finns där för oss. Som hjälpt oss bena ut svåra frågor, som informerat, som skrattat och gråtit med oss.

Vad vore vi som familj utan er? Utan ALLA er?

Tanken slog mig i förra veckan. Vi hade ett möte hos kommunen. När vi är klara så står vi ute i korridoren och småpratar lite innan vi lämnar byggnaden. Men innan vi hann gå, ser jag att någon springer mot en dörr. Jag ser inte vem det är, och min första tanke är ”undrar om det är brandövning?”
Men nej – så var det inte. Det var ju världens allra bästa hemutredare! Jag är ledsen, alla adoptivföräldrar, men ni har missat något här. Vi hade lite strul med att få tag på en hemutredare inför vår andra adoption, och plötsligt dök en viss person upp. Utan att hon egentligen hade behövt, tog hon åt sig vårt ärende. Och vilken klippa det visade sig vara! Hon såg oss som enhet, som familj. Såg våra behov, gjorde allt hon skulle och mycket som inte egentligen hade behövt. Vi är så väldigt tacksamma för att det blev just hon.

Och det är bara en person som vi är tacksamma för. Vi har haft kontakt med så många personer som varit så otroligt bra på sina jobb, och verkligen sett till att göra det så bra det går för oss som blivande föräldrar, för oss som föräldrar, för våra barn. Jag skall inte nämna vem det är, risken är att jag missar någon. Och det vill jag inte. Men jag säger detta – och detta är viktigt – om du känner dig det minsta träffad så menar jag nog dig.

Tack för att du är just du. Och att du gör det du gör. Du är en av de vitala bitarna till att vårt liv blivit så bra som det är idag. Utan dig skulle vi inte ha kommit så här långt, vetat så här mycket eller saknat perspektiv som vi behöver för att vara bra föräldrar.

 

 

Tack till er alla, alla våra hjältar där ute!