När vi sitter i bilen idag sitter Smulan bredvid mig i sin barnstol. Hon snuttar på sina fingrar och tittar ut på husen vi passerar, och bilarna som passerar oss. Hon är nöjd, utan större bekymmer i livet. Jag stryker henne över kinden. Hon tar tag i min hand, då kittlar jag henne och vi skrattar bägge två.
Sedan sträcker jag min hand mot baksätet och kliar Sockret på knäet. Hon tar min hand i sin, och sitter vi ett tag. Hand i hand. Hon tänker nog på det som händer på sin ipad. Jag, jag tänker på framtiden.

 

 

För ett tag tag sedan fattar jag beslutet att försöka gå min egen väg, genom att satsa på mitt eget företag. Motiveringen var att få (mycket) mer tid med barnen. Jag kan vara närvarande på morgonen, vid lunchen, när Sockret kommer hem från skolan, på middagarna och läggningarna. Och stunder däremellan då jag behövs. Så kan det se ut nästan varje dag. Jag har hållit mig ifrån att söka fler jobb själv för att verkligen satsa på detta. Visst förstår jag att det kan bli tufft i början, men trägen vinner förhoppningsvis. Det har inte ens gått en månad, men jag har en bra känsla för det här. Att lägga ned tid och energi är inte svårt nu, tvärtom har jag sällan varit så glad och mått så bra som jag gör nu. Och det beror inte mest på att jag själv får någon direkt belöning av detta just nu. Snarare är det så att det är lättande att veta att jag finns där för barnen. Och att jag finns där för P. Att vi delar på jobbet att få ungarna klara på morgonen, att vi hjälps åt med alla hushållssysslor och att jag i stort sett varje dag kan vara med och ta emot Sockret när hon kommer med skoltaxin.

Men. Det finns ju alltid ett men. Vi vill ju flytta. Eller, snarare – vi behöver flytta. Inte just nu, men till nästa höst. Då börjar Smulan förskolan, förhoppningsvis den som ligger vägg i vägg med Sockrets skola.
Idag skjutsar vi Sockret till skolan på morgonen. Skoltaxi går bra för att åka hem, men inget vi försökt med har gjort ditresan okej. Då får vi skjutsa. Fyra mil dit, fyra mil hem. Åtta mil om dagen alltså. Och skall vi dessutom köra dit för att hämta Smulan också, då blir det sexton mil varje dag. Nästan fyra timmars bilfärd totalt. Lite väl drygt alltså…

Okej – men flytta då! Mja, det är ju inte alltid så lätt. Med två adoptioner bakom oss (och ett rasat avlopp som vi tvangs nödfixa) är vi inte lika tajta polare med banken som vi en gång varit. Eftersom vi inte hittat något magiskt pengaträd har vi alltså fått låna pengar av banken för att finansiera delar av adoptionerna. Visst hade vi sparat pengar när det blev dags, men inte hela beloppet. Vad blir konsekvensen? Kortfattat – det är svårt att få stans hetaste lånelöfte från banken när man vill flytta från ett billigt område till ett dyrare. Så är det bara.

Då kommer vi till dagens i-landsproblem alltså. I torsdags ringer telefonen. Det är en god vän. Låt oss kalla honom QM. Alltid lika trevligt att höra ifrån honom, men idag var det en särskild anledning till att han hörde av sig.
QM: ”Läget då?
Jag: ”Jodå, det är fint! Själv då?
QM: ”Bara bra, men… det är mycket att göra på jobbet! Lite för mycket!”
Jag: ”Aj då, ingen chans att få avlastning?”
QM: ”Det är lite därför jag ringer… Vill du komma och jobba med mig?”

Därefter följde ett längre samtal om arbetsuppgifter, tider och lönen. För att summera kan man säga att det är ett jobb som verkar trevligt, med vettigt folk. Det ligger åt fel håll för att kunna lämna av på skolan på morgonen. Lite pendlingstid, men det är det var man än jobbar. Och så är det en bra lön. Precis det vi skulle behöva för att spara ihop till den där kontantinsatsen som behövs…

Spontant vill jag säga ja. För pengar är ju alltid pengar. Men så tänker jag på alla anledningar till varför jag tackade nej till en fortsatt tjänst på Kriminalvården. Och varför jag inte har sökt fler jobb. Varför jag sitter och jobbar på kvällar och på helger nu för tiden. Varför? För att få mer tid med barnen.

Vi mår bättre. Alla. Inte bara jag, P är precis som jag mindre stressad och mår bättre. Barnen uppskattar att ha oss hemma bägge två. I deras värld är jag ju hemma, fastän jag stänger till dörren några timmar åt gången och sitter och grejar vid datorn. Emellanåt är jag iväg och föreläser, men det är i värsta fall över en natt. Sedan är jag hemma igen en massa dagar i sträck. Om det blir någon incident, olycka eller utbrott, då kommer jag ut från arbetsrummet direkt. Då är vi två föräldrar på plats på en gång. En enorm avlastning för oss bägge.

Så nu står jag och väger på knivseggen. Vi har diskuterat detta runt, runt och runt igen sedan i torsdags. Det är i princip allt vi pratat om. Vi hade sett fram emot en skön sommar tillsammans där vi finns i huset bägge två. Kan göra små utflykter tillsammans på dagarna för att jag istället kan jobba på kvällarna och en stund på helgen. Att vara borta 07-17:30 sätter lite käppar i hjulet där.
Och å andra sidan då. Ta ett jobb som ger bra betalt och möjliggör lite företagsjobb på kvällarna skulle ge oss en rejäl skjuts mot det där andra huset vi både vill ha och behöver. Det kan mitt företag också göra. Kanske. Om det går som jag vill och hoppas. Men det finns ingen garanti.

Hur ofta kommer en sådan här möjlighet egentligen? Att bara bli uppringd av någon som vill kasta pengar på en? Fast hur blir det med barnen då om pappa är borta hela dagarna nu igen? Det har ju blivit så mycket bättre för oss alla med mig hemma?

Å ena sidan. Å andra sidan. I ena ringhörnan: pengar, snabbspår mot flytten. I andra ringhörnan: bättre mående och tid tillsammans. Trygghet mot osäkerhet. Inte så mycket pest eller kolera, som honung eller nykokt jordgubbssylt.

Vad skall jag ta mig till egentligen? Singla slant? Mitt bästa tips hittills är: ”följ ditt hjärta”.

Problemet är väl att hjärtat och hjärnan inte bråkat färdigt än, så jag får inget vettigt svar…