Hjälpmedel i vardagen del 1 – Veckotavlan

Jag har ett tag planerat att skriva om de hjälpmedel vi använder i vardagen. Att få barn som inte har något språk alls har varit en enorm utmaning. När vi varit nybörjare själva på det språk vi skall lära ut till barnen, då förstår man att det krävs vissa knep för att kompensera. I vårt fall har vi inte serverats några färdiga lösningar. Vi har fått tips från olika håll, provat mycket och ratat en del. Kvar står vi med de saker som fungerat bäst. Kanske kan det finnas ett eller annat tips som du, eller någon du känner, kan ha nytta av?

I detta första inlägg tar jag upp vår veckotavla. En förhållandevis enkel sak som gjort en värld av skillnad för vår vardag.

 

Vad skall du göra imorgon? Hur ser din torsdag ut? Helgen då, vad händer då?

Tänk dig att du aldrig fick veta vad som skulle hända, mer än kanske en dag i taget. Att du bara inte hade förmågan att ta in informationen om någon berättade för dig. Antingen på grund av att du inte förstod språket, att du inte ens hade något språk över huvud taget, eller för att det var så mycket annat i huvudet. Så ser nog vardagen ut för många barn, med funktionsnedsättningar eller utan.

Barn är ju i allmänhet rätt glada för rutiner. Förutsägbarhet är toppen. Åter igen hamnar vi på de lägsta stegen i Maslows behovshierarki. De frågor vi alla ställer först i okända miljöer är likadana. Om vi inte garanterat vet att våra behov möts, undrar vi samma saker: När skall jag äta? Var skall jag sova? Var finns det en toalett? Grundläggande fysiologiska behov som måste mötas. Vi vuxna tar det för givet eftersom vi har kontroll över vår situation och våra liv. Men för ett barn med extra behov av stöd, trygghet eller rutiner i största allmänhet kan dessa frågor bli i allra högsta grad kännas aktuella att ställa. Kanske på daglig basis. Det vet vi ju inte helt säkert, barn berättar ju inte exakt allt om sitt innersta för oss.

Trygghetsfrågor är viktiga. Och vad trygghetsfrågor är, får jag egentligen låta vara osagt. Något barn är kanske helt tryggt i sig självt och behöver ingen extern information. Vissa barn kanske är så trygga att de finner sig i det mesta. De kanske vet att allt löser sig. Men de flesta barn tillhör inte den skaran. De flesta barn mår bra av framförhållning, vetskap att efter A följer B, sedan C.

Tanken om en veckotavla kom inte på en gång. Min kära hustru P hade läst en del om att vissa familjer använde visuellt stöd för planering av vardagen, och där var en veckotavla starkt rekommenderad. När vi kom hem med Sockret från Colombia hade vi ingen sådan tavla. Den första tiden gick väl skapligt, men det var tydligt att hon var påverkad av oron och osäkerheten som infinner sig av att inte kunna kommunicera fullt ut. Och naturligtvis att inte ha koll på vad som händer om dagarna. Vi kunde berätta för henne att vi under morgondagen skulle besöka någon. Vi kunde visa bilder på vem det var, men hon var alltid inställd på att åka hem till mormor och morfar. På något vis förknippade hon företeelsen ”besök” med just mormor och morfar.
Vi skaffade materialet som krävdes och så skred P till verket. Hon lade fram designen själv och fixade i ordning tavlan efter eget sinne.

Färgerna på dagarna är de färger som används nationellt för veckodagarna, bland annat används de aktivt på Sockrets skola. Det ville vi få in redan innan hon började i skolan, för maximal igenkänning.

 

Vi märkte en förändring på Sockret direkt. Absolut till det bättre. Det var inte som natt och dag, men inte långt ifrån. Det blev uppenbart vilken stor effekt veckotavlan hade. Tillsammans kunde vi titta, resonera kring dagarna, lägga till nya händelser eller ta bort saker som hade hänt om hon så önskade. ”Happ, happ”, nu har vi gjort det. Nu kan vi plocka bort den jobbiga bilden på doktorn, exempelvis.
Även om hon avskyr läkarbesök med all sin kraft, mår hon bättre av att veta om det lite i förväg. Hon kan själv gå till tavlan och kolla in om hon känner sig osäker på något, och vi återkommer ofta till veckoplaneringen i vardagen.

Det var viktigt att direkt poängtera att detta inte var en leksak. Alla barn tycker ju att nya saker är spännande, och Sockret var naturligtvis inget undantag. En whiteboardtavla med magnetiska bilder? Toppenkul, här skall lekas! Men det fick vi bromsa in. Detta är ett hjälpmedel, inte en leksak. Ibland busar hon genom att byta plats på dagar och liknande, men det är inom rimliga gränser.

Min tro är att alla barn skulle må bra av en sådan veckotavla. Våra liv idag är stressiga som de är, men vi vuxna kan alltid falla tillbaka på en kalender. Antingen antecknat på en väggkalender (som barnen kanske är för unga för att förstå), en filofax eller någon onlinelösning som Outlook eller Google Calendar. Barnen riskerar att missa stora delar av planeringen kring sina egna liv. Vilket endast leder till negativa konsekvenser. Vilka metoder tar barn till när de känner sig oroliga? Ja, de är många i alla fall. Något vis att förenkla barns vardag och ge dem överblick över veckan kan definitivt underlätta, det har det i vart fall verkligen gjort för oss!

 

 

Så här kan alltså vår veckotavla se ut!

Måndag – ledig. Då skjuter vi ned ”pappa kör”, ”skolan” och ”taxi hem”-lapparna till botten. En rutin vi skapat.
Tisdag – ”Mamma kör, ”skolan”, ”gymnastik”, ”taxi hem”.
Onsdag – ”Pappa kör”, ”skola,” ”taxi hem”.
Torsdag – Tandläkaren. I detta fallet tandhygienisten, där hade vi ett separat papper med allt som skulle göras hos tandhygienisten. Mer om sådant i ett kommande inlägg. Mamma kör dit och hem. Gymnastikbilden är nedputtad, skol- och taxibilderna borttagna.
Fredag – ”Pappa kör”, ”skola,” ”taxi hem”.
Lördag – Ledig. Ingen planering, tar dagen som den kommer.
Söndag – Ledig. ”Besöka”, sedan ett antal personers bilder. Personen längst ned har en tårta intill sig, då det är den personen som fyllt år och skall firas.

Det går att bygga ut detta hur mycket som helst. En färgskrivare, en lamineringsmaskin, magnettejp och en sådan här liten whiteboard. Det är grunderna. Om man vill kan man skriva direkt på tavlan och sedan sudda ut det, eller bara använda bildstöd. Allt beroende på barnets förutsättningar och behov. Men grunden är viktig, att ge barnet en möjlighet att när som helst gå och titta på tavlan. Ha någon kontroll över sin egen vardag.

Nedan följer ett urval av andra bilder vi har som används emellanåt. Nyårsafton, GDF, doktorer (om vi vet att det skall vara en man eller kvinna), veterinär, Halloween, badhus och så vidare. Även här sätter bara fantasin gränser för vad som används!

Vi har fått prova oss fram till vad som fungerar bäst. För vissa kan det vara tecken, riktiga bilder, tecknade figurer eller något annat. Somliga barn behöver väldigt enkla bilder, andra vill ha detaljer. Vi märker att det som funkar bäst för oss är bilder/tecknade figurer och enstaka tecken som tillägg.

 

 

Hoppas att du fått lite inspiration. Har du frågor eller någon fundering, skriv en kommentar eller skicka ett mail!

2 svar till ”Hjälpmedel i vardagen del 1 – Veckotavlan”

  1. Profilbild för Jennie
    Jennie

    Hej.

    Får jag fråga vilken storlek ni har på whiteboarden och känns det som att ni får plats med det ni vill? Skall börja titta efter lämplig storlek så vore kanon å höra vad ni tycker!

    1. Profilbild för connynoren
      connynoren

      Hej Jennie! Vår tavla är 60 x 40 cm. Det räcker ganska väl tycker jag!

Lämna ett svar