Vad saknas i dagens föräldrautbildningar?

”Ni är ju proffs på det här, ni har ju till och med utbildning!” Det är en mening jag fått höra ibland. Ett antal tillfällen, en rad lördagar i grupp. Diskussioner och ställningstaganden. Belysande av olika aspekter av det förhoppningsvis kommande föräldraskapet. Så såg det ut för oss när vi gick föräldrautbildningen, ett av de obligatoriska stegen när man vill bli adoptivförälder. Detta var 2008, snart tio år sedan. Jag är nyfiken över vad som hänt sedan dess.

Som förälder har man en massa press på sig. Mycket av pressen kommer inifrån, man sätter upp en massa krav på sig själv som många gånger är ganska onödiga. Sen finns det pressen som finns utifrån. Man förutsätts ju klara av att hantera ett barn på ett lämpligt vis, det är ju grunden. När folk får veta att man gått en utbildning reagerar de ibland som att man är något slags allvetande orakel i allt vad föräldraskap innebär. Det är ju dock långt ifrån sanningen. Föräldrautbildningen, om jag får tala ur min egen erfarenhet, var nyttig men egentligen mer en skrapning på ytan. En mängd ämnen avhandlades, och en mängd tankeväckande frågor ställdes. På den tid vi hade på oss, ett antal heldagar, är det helt omöjligt att avhandla precis allt som ett föräldraskap innebär. Snarare var det ett effektivt sätt att visa oss de olika aspekter som finns när det gäller adoption. Men nej, proffs blev vi inte.

 

 

En av de stora vinsterna var att träffa andra i samma situation. Vi hade på förväg knutit vissa kontakter, tack vare två saker. Internet och vår öppenhet. Att prata om infertilitet, barnlängtan och nyfikenhet kring adoption var inget tabu – tvärtom. Det var ett sätt att självläka, att bearbeta och se saker och ting från olika perspektiv. Men för vissa andra, de flesta var män, var kursen ett oerhört välbehövligt andningshål. De kom bort från hemmets fyra väggar, vilka varit något slags begränsning för var detta avhandlades. Några hade bara talat med sin partner, som var den enda som visste om detta förbjudna som infertiliteten innebar.

Det är inte helt självklart att adoption för alla är något fint och ljuvligt. För somliga är adoption ett sistahandsalternativ, något man vänder sig till när alla andra alternativ fruktlöst är avbockade. Då är min förhoppning bara att de inte ser det barn de så småningom blir föräldrar till, som ett sistahandsalternativ. Men så verkar det inte vara, som tur är. Den lilla erfarenhet jag har av detta är att de föräldrar som ändå varit lite tvivlande ändå känner en bottenlös kärlek till det barn de blir föräldrar till. Tvivlen och oron som finns innan själva barnbeskedet, innan själva faktumets fullbordande, verkar vara de sista dödsrycken hos någon med stor ångest för infertiliteten.

När vi satt där i rummet på Folkuniversitetet vid Järntorget i Göteborg kom det några trevande kommentarer och frågor. Det märktes tydligt att det fanns ett stort behov av att prata, ventilera. Och när vi sedan hamnade i ett intilliggande mindre rum blev det ännu tydligare. Vi satt där för att i grupp diskutera igenom vissa frågor, men snacket handlade främst om något annat.
Våra reaktioner, våra respektives reaktioner, vår släkts reaktioner. Vi talade om infertilitet, IVF-behandlingar och adoption som för oss alla var något nytt. För de flesta spännande, för någon skrämmande. Någon ville inte adoptera, men hade följt med för sin frus skull. Som ett försök att se om det kanske kunde vara något, ändå.

Alltså. Utbildningarna är väldigt, väldigt bra. De kan väcka tankar och spräcka bubblor. Visa att adoption kan vara magiskt, men att det också krävs ett realistiskt synsätt. Det lilla barnet kanske inte älskar dig direkt. Du kanske inte älskar barnet direkt. Det kanske kommer en dag då du får hantera rasism mot ditt barn, utanförskap eller något annat hemskt. Kanske kommer barnet att skrika ”DU ÄR INTE MIN RIKTIGA FÖRÄLDER”, och vad gör du då?

Många gånger tänker jag samma sak när jag läser om vuxna adopterade som haft en jobbig uppväxt. Visst finns det alltid två sidor av varje mynt, varje historia har minst två sätt att vinklas, men oavsett det finns tanken där.
Somliga av dessa vuxna adopterades föräldrar borde ha blivit mycket bättre förberedda. Nu snackar vi familjebildningar som är trettio-fyrtio år gamla. En svunnen tid. Men berättelserna visar ibland på stora brister kring det förberedande arbetet för de som blev föräldrar då. Kvaliteten på det arbetet ser idag olika ut beroende på var du bor, men då, kanske på sjuttiotalet, var det långt ifrån samordnat. Jag är glad över att det ser bättre ut idag, men undrar om något saknas. I så fall vad.

Adoption är fantastiskt. Men det är också ett ansvarstagande utöver det vanliga. Det är en uppgift som förpliktigar, ett livslångt engagemang där man kan få agera lika delar krammottagare och slagpåse.

Nu efterlyser jag alla andra föräldrars synpunkter och erfarenheter. Vad saknade du eller ni på utbildningen? Skulle den ha varit längre? Vilka ämnen belystes lite för lite? Alla synpunkter är välkomna. Både från blivande adoptivföräldrar, från vuxna adopterade och adoptivföräldrar som varit mammor och pappor ett tag.

Skriv en kommentar här eller på Facebook! Tack!

Lämna ett svar