Igår var det en viktig dag. Den 5 november kommer alltid att vara en av de mer speciella dagarna på året. Just det datumet, 2013, satt vi i ett rum i en mycket varm stad i Colombia. 900 mil från vårt hem i lilla Sverige. Vi var gäster i ett främmande land, en främmande kultur. Vi var gäster med förhoppningen att vi skulle få resa tillbaka till Sverige med det finaste vi kunde ta med oss, ett barn som skulle göra vår familj komplett. Vi var gäster i hennes hem, en stad och ett land hon antagligen inte riktigt förstod att hon skulle lämna.

Där stod hon plötsligt, i rummet. Omgiven av främlingar. Hon höll fast vid de personer hon kände igen, socialarbetaren och psykologen. De hade följt henne, särskilt socialarbetaren hade varit med hela livet. Snart i fem år. I detta rum stod hon, borta från sin fosterfamilj. Den enda lilla trygghet hon hade var de två personerna som följt med henne, som hämtat henne hos fosterfamiljen. Jag undrar så vad hon tänkte, när bilen lämnade huset. När bilen lämnade fosterfamiljen och hennes hela liv bakom sig.
Hon kände igen oss. Boken och bilderna vi skickat ned var väldigt tummade, hon hade bläddrat mycket och funderat. Men likväl var vi främlingar i den stunden. När vi på personalens inrådan lyfte upp henne i vår famn hade hon ett blankt uttryck. Hon satt omväxlande i våra respektive knän, först alldeles stilla och sedan pekande bland bokens bilder på oss. Pekade på en bild av P, sedan på henne. Pekade på en bild av mig, och sedan på min kropp. Fram och tillbaka, som att försäkra sig över att det faktiskt var vi som var där. Att det var våra knän hon satt i. Hon var fyra år, skulle fylla fem efter ett par veckor, och aldrig skulle hennes liv bli detsamma.

 

 

Tre år har gått. En kort tid i en livstid, men en lång tid för ett litet barn. Sockret, som vi kallade henne innan vi visste vad hon hette, har blivit äldre, längre och tyngre. Det skiljer nästan trettio centimeter och tio kilo från den flicka vi mötte, den där dagen i Colombia. Så mycket har hänt, så mycket mer än vad vi trott och väntat oss. Livet tog verkligen en rejäl vändning efter att vi blev föräldrar, på fler sätt än vi räknat med.

Det första och största är kärleken. Jag hade aldrig kunnat gissa att man kunde älska en liten person så mycket som jag älskar min dotter. Ja, bägge mina döttrar förstås. Innan vi blev en familj på tre visste jag hur den vuxna kärleken kändes, den mellan mig och P. Den var, och är fortfarande, väldigt stark. Men det är en annan slags kärlek än den man känner för sitt barn. Mot barnet är det en ovillkorlig kärlek, en känsla av att det inte går att sluta älska barnet. Oavsett vad som händer, vad barnet än säger eller gör, kommer jag alltid att finnas där för henne. Visst, ibland blir vi sura på varandra. Men det spelar ingen roll, det finns ingenting som kan ta kål på den kärlek jag har för henne. Jag är ansvarig för de val hon gör i livet, åtminstone till viss del. Genom mina handlingar kan jag, medvetet eller omedvetet, styra henne åt något håll. Med tanke på de faktorer hon har som villkor för sin uppväxt är det extra viktigt att jag tänker till hur jag agerar i mitt föräldraskap.

Hur menar jag då, vilka faktorer? Jo, det är ju några stycken. Först och främst – faktumet att hon är adopterad. Hon har som alla adopterade gått igenom flera svåra separationer. Hon har lämnat sina rötter bakom sig mer än en gång. Vår ”sentencia”, alltså det officiella godkännandet av adoptionen i Colombia, vann laga kraft på julafton 2013. Då hade Sockret varit tillgänglig för adoption väldigt länge. För ett dövt barn är det inte helt enkelt att hitta föräldrar. Jag har en väldigt blandad känsla inför det där. En del av mig blir jättearg, en annan del av mig blir glad. För om någon annan hade agerat före oss, hade vi aldrig haft henne hos oss idag. Vilken jobbig tid för fosterfamiljen att gå och tänka på hur lång tid det skall ta, hur länge de skulle ha henne hos sig och när de skulle mista henne. De älskade ju henne som sitt eget barn, att gå och vänta så måste ha varit olidligt.
Den första separationen var alltså från den biologiska mamman. Oavsett ålder tror jag att barn har något omedvetet minne av det där, på ett eller annat sätt. Nästa separation blev då från fosterfamiljen, vid nästan fem års ålder.

En annan faktor är dövheten. Kommunikation är A och O i allt. Och Sockret gick alltså i nästan fem år utan någon nyanserad kommunikation. Inget teckenspråk, ingenting. När vi fick Sockret hade hon fyra tecken. Sköldpadda, bok, häst och bajsa. Det blir inga långa konversationer på det. Hon var däremot uttrycksfull som ingen annan. Det var aldrig svårt att förstå vad hon ville, eller vilket humör hon var på. Om hon har den uttrycksfullheten inom sig eller fått den som en överlevnadsstrategi är svårt att säga, men hon har blivit en riktig karaktär med stora skådespelartalanger.
Men att gå språklös i nästan fem år sätter sina spår. Allt det små barn lär sig, alla nyanser i livet, alla abstrakta saker, saknades när vi fick Sockret. Det kanske finns några som läser detta och tänker att det ju inte kan vara så farligt. Tänk er då hur vilsna ni hade varit om ni släppts ned i ett land där alla talade ett helt annat språk, något ni aldrig tidigare hört. Och attman tog ifrån er förmågan att både höra och tala. Låt se hur bra det hade gått.
Att inte kunna förklara att man är hungrig, vill ha mer dricka, berätta att man är ledsen, orolig, rädd eller glad. När all kommunikation består av att göra ljud och peka på saker, då begränsar man sig till det absolut allra mest basala i livet. Tro mig, det barn som saknar kommunikation i fem år kommer att halka efter på det mesta. Det finns gott om luckor att stoppa information i, men det tar tid. Å andra sidan är det ofantligt häftigt att se en liten människa jobba för att komma i kapp. Varje litet steg är en stor vinst. Att lära sig ett språk från grunden är också det tidskrävande. Och energikrävande. Det tar tid, men är värt det.

Lägg då ihop separationerna och språklösheten med det faktum att det är ett relativt stort barn som byter allt hon tidigare känt till mot en helt ny miljö. Mot nya vuxna föräldrar, ny mat och nytt hem. Dessutom under en ålder då man på ett vis vill vara stor, men fortfarande är liten. Det är en rejäl mix att hantera, dels för oss som föräldrar och särskilt för barnet.

Livet blir ju som bekant inte helt som man tänkt sig. Det skall man veta om man planerar att adoptera ett barn, att det enda man kan garantera är att det inte blir precis som man föreställt sig. Adoption är ett fantastiskt sätt att bli förälder på, men det ställer sina krav på föräldrarna. Adoption är inte för alla. Ser man framför sig ett härligt och mysigt liv med ett litet gulligt barn som skrattar och kramas dygnet runt är man fel ute. Att bli förälder till ett barn som har sitt bagage med sig är krävande på lika många sätt som det är belönande.

I vårt fall har det inneburit att handskas med det humör och de känslostormar som Sockret bar med sig. Redan vid hemkomst skrev jag om det jag beskrev som ”känslomässig baksmälla”. De känslor som kom vid t.ex. sociala sammankomster. Det är fortfarande en verklighet, det innebär att vi undviker vissa händelser med vetskapen att det inte kommer att fungera. När något är för känslomässigt krävande blir det ett bakslag med väldigt negativa konsekvenser. Vi förstod det inte i början utan har lärt oss med tiden. Vi vet nu att det är viktigt att lägga upp vardagen på ett visst sätt för att få det att fungera så bra som möjligt, men vi vet också att det aldrig går att minimera.
Detta är något som jag vill nämna, men helst inte gå in för mycket på. Vad som ligger bakom är omöjligt att sia om. Språklöshet tidigt i livet, separationer, faktumet att nästan all kommunikation när vi är iväg är otillgänglig för henne, eller något annat. Många faktorer finns att ta i beräkning. Tråkigt nog är förståelsen för detta inte alltid så hög som man skulle hoppas, men vi gör vårt bästa för att informera. Vi kan i alla fall konstatera att vi aldrig mer kommer titta på ett skrikande barn i en affär och tänka att föräldrarna borde ”säga åt ungen att skärpa sig” eller något liknande. Några mirakellösningar finns inte, det vet vi själva vid det här laget.

Och just dövheten. Den har för oss föräldrar inneburit en helt makalös resa som fortfarande pågår. Jag lär mig ett nytt språk, jag lär mig en ny kultur och jag får en ny bekantskapskrets. Det är något av det häftigaste jag varit med om, men det har också vissa begränsningar.
Att jag inte hänger med är helt okej. Jag är nybörjare och är nästan helt borta när jag kliver in i ett teckenspråkigt sammanhang. Om jag kollar in några som står och diskuterar med varandra kan jag kanske förstå 20%, tillräckligt för att sätta ihop ett grovt sammanhang. I bästa fall. Men som sagt – det är helt okej! Jag är ny, jag jobbar på det. Försöker ständigt att bli lite bättre.
Men myntets baksida är för Sockret. Det talas bland vissa i dövvärlden om ”hörselnormen”, och det känner jag väldigt väl igen. Nu kommer något som några kanske tar åt sig av, och jag vill påpeka att det inte är riktat mot någon speciell person utan bara är så jag ser på saken.
I de allra flesta sammanhang hänger Sockret inte med alls. Tyvärr är det långt ifrån självklart för folk i vår närhet att lära sig ens lite teckenspråk. Bara tio-tjugo tecken gör väldigt mycket. Det bryter ned en stor barriär mellan vår dotter och den person hon träffar. Det finns naturligtvis folk som lär sig teckenspråk och använder det, men tyvärr hamnar vi ofta i situationer där vi önskar att folk kunde lära sig bara lite, lite grand.
Umgänget med barn blir begränsat. Vissa barn är intresserade och vill lära sig tecken, vilket är jätteroligt. Det är fantastiskt kul att se dem använda det, och se Sockret lysa upp när hon förstår att hon kan kommunicera med dem. Men med fler än ett barn med i sällskapet tar det talade ordet i princip alltid överhanden.
All heder till de som anstränger sig och vill lära sig. Jag uppskattar det mer än ni kanske anar.

Ja, dövheten har fått oss att ställa om våra liv. Vi försöker att umgås med döva och teckenspråkiga så ofta vi kan. Dels för att lära oss mer, att Sockret skall komma i ”sin miljö”, och naturligtvis för att det är kul att lära känna nya människor.
Och med ”sin miljö” menar jag verkligen det ordagrant. Den teckenspråkiga miljön är hennes hemmiljö. Egentligen är det så. Det är vårt jobb att lotsa henne dit, att visa att den världen finns. Genom medlemskap i dövföreningar och liknande vill vi introducera henne i den värld hon kommer att spendera sin tid i som vuxen. Och vi har blivit väldigt väl emottagna måste jag säga. Det är en väldigt familjär miljö med många vänliga och hjälpsamma personer. Det är en fröjd att se Sockret i de miljöerna. När alla tecknar blir hon helt bekväm direkt, hon kan vara sig själv helt och hållet. Hon håller sig inte alls till oss utan ger sig av på äventyr. Hon kan skoja med folk och kommunicera helt obehindrat. Något de allra flesta tar för givet, obehindrad kommunikation, finns på ett fåtal tillfällen och ett fåtal tidpunkter utanför skolans teckenspråkiga miljö.

Vi rör oss alltså mot dövvärlden. Socialt och fysiskt, vi håller på att leta hus på skolans ort. Idag skjutsar vi Sockret till skolan alla dagar i veckan. Skoltaxi finns, men hon vill inte åka taxi på morgonen. Det fungerar inte, så vi skjutsar henne dit. Fyra mil enkel resa, åtta mil tur och retur. Hemresorna fungerar bra med taxi, men det är nästan två timmar om dagen i bil. Dessutom har vi bägge bytt jobb i förberedande syfte, så nu är det bara flytten kvar. Först skall vi hitta rätt hus till rimligt pris… den lilla detaljen.

Tre år, som sagt. Så lång tid, och så kort tid. Ibland ser jag den lilla femåringen i Sockret fortfarande, när hon skrattar på ett visst sätt påminner hon om de tidiga bilderna vi har på henne. Nyss hemkommen till Sverige, nybörjare på allt vad snö och tjocka kläder heter.
När jag tittar på bilderna från första eftermiddagen och kvällen i lägenheten i Colombia känner jag att jag vill gråta. Och det gör jag. Innan grät jag bara av glädje, nu är känslorna mer blandade. Jag ser Sockrets blick från de första timmarna med oss. Hon ser vaksam ut, för mig som idag är hennes pappa är det idag lätt att se hennes känslor på bilderna. Eller egentligen, brist på känslor. Åtminstone visade hon inga den första kvällen. Inga leenden, inget gråt. Hon hade fullt upp att försöka ta in allt som hände. Det var stort för oss, men överväldigande för henne.

Jag inser att mycket av det jag skrivit kanske målar upp en lite dyster bild. Det är inte meningen. Allt jag skriver menar jag, och allt är sant. Det är inte en förbättrad bild, ej heller en försämrad. Det är bara så det ser ut. Vi var inte riktigt förberedda på att det skulle bli så mycket extra jobb, men det spelar naturligtvis ingen roll. En förälders roll är att finnas där för sina barn, och göra det som krävs för dem.

Den energi barn kräver av en, är inte att förringa. Men å andra sidan får man så mycket energi tillbaka att hälften kunde vara nog. Jag tänker tillbaka på första gången Sockret slog sig och blev ledsen, och lät mig trösta henne. Aldrig hade jag trott att en femårings armar om min hals kunde göra så mycket. När hon grät i min famn och borrade in huvudet mot mitt bröst kände jag att jag skulle göra precis vad som helst för henne. Det finns inga begränsningar, jag gör vad som helst för att hon skall må bra.

På tre år har jag lärt mig så mycket mer än jag trodde. Jag inser att ingenting riktigt kan förbereda en på vad en adoption verkligen innebär. Man får göra sitt bästa, och ladda upp med energi. Sedan får man se var energin bäst skall läggas, hur man skall fördela sina krafter. Man kan få jobba i uppförsbacke, många vittnar om oförstående skolor eller förskolor, släkt och vänner. Och det kan ”bara” röra sig om adoption i allmänhet, lägg därtill eventuella särskilda behov barnen kan tänkas ha så inser man snart att man som förälder aldrig riktigt kan sänka garden. Det går inte riktigt att ”ta det som det kommer” med ett adopterat barn, utan man bör ligga ett par steg framför hela tiden. Vilket jag uppfattar att väldigt många föräldrar gör.

Ja, vår kära dotter. Vår älskade karaktär. Tjejen som lärt mig vad det verkligen är att älska någon utan förbehåll. Hon är helt unik, hon är verkligen inte lik någon jag någonsin träffat förut. Visst tycker alla föräldrar det om sina barn, men jag måste ändå skriva det.

Hon är glad. Hon är arg. Hon är bestämd. Hon är fantastisk. Hon är sur. Hon är ledsen. Hon är orolig. Hon är busig. Hon är empatisk. Hon är eftertänksam.

Hon är.

Hon är älskad. Hon är efterlängtad. Hon är saknad. Hon är storasyster. Och vad som är viktigt för mig – hon är här. Här med mig. Här med oss. Och livet kommer aldrig att bli sig likt.