Några ord om samhällsengagemang

Vill vi ha en bättre värld, får vi skapa den själva. Dra sitt strå till stacken, lite i taget.

Idag har jag varit på möte i Göteborg. I vintras fick jag frågan om jag vore intresserad av en plats i styrelsen för DHB, Distriktsorganisationen för döva och hörselskadade barn samt barn med språkstörning i västra Sverige. Egentligen tänkte jag att ”när skall jag hinna med det”, men vissa saker säger man bara inte nej till. Då får hellre annat stryka på foten. Så det blev ett jakande svar, och i mars valdes jag in.
Som styrelseledamot finns möjlighet att åka iväg och representera föreningen på olika engagemang. Det kan röra sig om föräldraträffar, brukarråd och liknande. Idag gällde det en nätverksträff för teckenspråkiga verksamheter i Göteborg.

Mina förväntningar låg egentligen på noll. Möten kan vara tråkiga, utdragna och torra. Eller som idag, livliga och fulla av bra diskussioner. Det var väldigt intressant att träffa och lyssna till representanter från dövvärlden, och de myndighetspersoner som jobbar med och för döva och teckenspråkiga på olika sätt. Jag klassar mötet som en stor framgång, och tar med mig både lärdomar och nya kontakter, samt idéer för framtiden. Mycket roligt.
Men en sak fick mig att verkligen tänka till. Jag blev både glad och lite förbannad samtidigt.

Vid något tillfälle diskuterades ett område där förbättringar både är önskvärda och behövda. Exakt vad låter jag vara osagt, men det handlade om tillgänglighet för döva och teckenspråkiga gentemot myndigheter. En uppmuntrande kommentar fick mig att reagera. ”Här är det ju jättebra om dövföreningarna och andra organisationer ligger på och försöker påverka för en förbättring!

Den första, spontana känslan är ”Ja! Så klart, nu skall vi hugga in och hjälpas åt allesammans!” Men så kom nästa tanke, nästa sekund. ”Nej för tusan. Detta borde inte ligga på de ideella organisationerna!”
Hur menar jag? Jo, låt mig förklara. Ämnet gällde som sagt tillgänglighet. Att vissa områden hos olika myndigheter är väldigt svåra för döva och andra teckenspråkiga att nå och få kontakt med. Och detta är ett högst allvarligt problem. Detta är svenska medborgare som bott här hela sina liv, men som inte har samma tillgång som andra till viktiga samhällsfunktioner. Det kan vara väldigt mycket svårare att få till en myndighetskontakt om man är döv, jämfört med en hörande som bara behöver lyfta på luren och ringa.

Det behövs ett omfattande tillgänglighetsarbete. Vi snackar personal med rätt kompetens, vi snackar videoöversättningar av myndighetsinformation på teckenspråk. En massa saker skulle kunna – nej, skulle behöva – förbättras. Som det ser ut nu finns en klyfta mellan hörandevärlden och dövvärlden, en klyfta som jag anser att samhället självmant skulle behöva överbrygga. Det är ett jobb för staten, ytterst. Inte något som intresseorganisationer egentligen skall behöva ägna sig åt, ofta genom obetalt arbete på sin fritid.

Jag är inte hur naiv som helst. Det kanske verkar överdrivet idealistiskt, men jag hade hoppats att sådant här i stort sett bara fungerade. Dock märker jag mer och mer att nej, det gör det inte. Det fungerar inte. Och detta är bara en droppe i havet. Det är en av många områden i behov av översyn. Ännu ett problem som utestänger personer från samhället och alla dess funktioner. Jag skulle så gärna önska att det fanns en magisk funktion i staten som hittar och automatiskt åtgärdar sådana saker.

Men så är det ju inte. Vi kämpar väl alla för något, är det inte så? Intresseorganisationerna känner sina medlemmars behov bäst och är bäst språkrör för deras behov. Det finns så oerhört många behov som är representerade i lika många föreningar och organisationer. Att det skulle finnas ett tillgänglighetsråd i statsapparaten som automatiskt skulle känna till allas behov och jobba därefter är inget annat än en utopi. Ett önsketänkande.
Då kvarstår alternativ två. Ett slags ”plan B”. Och det är intresseorganisationerna. Frivilliga krafter som gör det de gör för att de brinner för frågorna på olika vis. Som bedriver utbildning, påverkansarbete, skriver någon remiss då och då och kanske uppvaktar politiker. Det är inte det bästa systemet, men det är det system vi har. Och vi måste jobba därefter.

Dagens möte var imponerande på många sätt, men i synnerhet att träffa så många representanter för myndigheter och verksamheter som var passionerade för de frågor som diskuterade. Inte någon känsla av att folk satt av tiden för att de blivit ditskickade, utan alla talade från hjärtat och hade ett äkta engagemang för det som diskuterades. Såväl från myndigheter som från föreningarnas håll

Föreningsarbete är inte heller en magisk lösning som löser allt i ett nafs. Det tar tid, och det är ett antal hjul som skall mala i den kvarnen. Det är möten, dagordningar, arbetsgrupper, processer och allt vad det nu är. Emellanåt vill jag mest storma fram och ropa ”ÅTGÄRDA! VERKSTÄLL!” men det fungerar inte så, heller. Det bästa alternativet för mig är att fortsätta som jag gör, om jag vill göra någon nytta. Fortsätta gå på möten, räcka upp handen och göra min röst hörd. Min röst är då inte bara min röst. Jag talar för min förening och dess medlemmar. När jag gått upp lite för tidigt på morgonen och suttit lite för länge i bilkön, har jag inte bara gjort det för mitt eget höga nöjes skull. Det är för min familj, mina barn, och alla andra medlemmar i föreningen som jag då representerar. Där och då måste jag vara på tå. Emellanåt kanske bli obekväm. Idag behövde jag inte ifrågasätta och bråka, eftersom att alla hade samma tankar och drog åt samma håll. Men man får inte utesluta att just göra sig lite obekväm, om det ligger i medlemmarnas intresse.

Det var ju det där, att dra sitt strå till stacken…

Lämna ett svar