När jag nu sitter vid datorn och skall författa kvällens blogginlägg lyssnar jag på en ur norsk blackmetals högadel. Mörk, kuslig musik ekar i mina hörlurar. Jag kastas tillbaka till tonåren, då detta album i princip aldrig slutade snurra i cd-spelaren. Varje ord på varje låt hade jag memorerat. Skivan förmedlade något nytt, något väldigt annorlunda och var olikt alla andra skivor jag hade. Den gav mig nya perspektiv, en blick där mörkret var norm istället för ljuset. Fortfarande en favoritskiva, nästan tjugo år senare.

Men tänk om jag aldrig kunde förmedla detta. Om jag inte hade kapaciteten att få ned allt detta på pränt. Nu skriver jag för glatta livet och det tämligen obehindrat. Föreställ er då att jag istället hade alla dessa tankar i huvudet, men saknade ett konkret sätt att förmedla dem. Inte så att jag skulle sakna händer, men sakna någon länk mellan hjärnan och resten av världen. Att tankarna bara skulle studsa runt i huvudet, utan att jag kunde dela med mig av dem till någon annan.

Och lägg då det på en avsevärt mer grundläggande nivå. Låt säga att jag totalt saknade sätt att kommunicera på ett nyanserat sätt. Att min länk till omvärlden reducerades till att peka på saker, och inte mycket mer än så. Hur vore det?
Naturligtvis helt katastrofalt.

Så ser livet ut för fler barn än jag skulle önska. Barn som föds döva eller hörselskadade och inte får vare sig hörselteknisk hjälp eller teckenspråk känner av detta. Och, för att vara ganska rakt på sak, det gäller även barn där föräldrarna kan ha en övertro på hörselteknikens förmåga och väljer bort teckenspråket helt. I det senare fallet är det förvisso inte fråga om total språklöshet, men det kan finnas stora luckor i kommunikationen som teckenspråket lätt skulle kunna fylla.

Låt oss inte heller glömma bort kategorin språkstörda barn, något som inte sällan glöms bort i diskussionerna. Det är en så marginaliserad grupp att få ens vet om deras existens. En grupp som tyvärr väldigt ofta faller mellan stolarna.
Det finns många effekter av språklöshet. Jag tänkte ta upp en av de lite mer oväntade effekterna i detta inlägg.

”Känner du att det luktar bajs? Kan det vara kogödsel?” Förvisso en lätt tillspetsad liknelse, men icke desto mindre relevant. ”Mmm, vad gott det luktar – nybakade bullar!”, ”Härligt med doft av nyklippt gräs” eller kanske bara ”Usch – avgaser!”. Det finns en massa exempel på tillfällen då vi vill förmedla en dofterfarenhet till varandra. Parfymer, doftljus, nybryggt kaffe, något gott på spisen. I mitt fall frågar jag ofta vad det är som luktar så gott, och får till svar att det bara är stekt lök. Så kräsen är jag…

P nämnde en sak härom dagen som vi diskuterade någorlunda flitigt direkt efter hemkomst från Colombia. Kunde det vara så att Sockret inte hade något luktsinne? Det verkade ju onekligen så emellanåt. Vilka lukter eller dofter vi än stötte på, gjorde hon ingen ansats att påpeka dem. Rörde inte en min. Luktade det extra gott, eller tvärtom, verkade det ändå inte beröra henne. Ibland kunde vi till och med fundera över om hon egentligen hade något smaksinne!
Vad kunde detta komma sig, tänkte vi. De medicinska utredningarna i Colombia var inte så heltäckande som de i Sverige ofta är. I våra diskussioner tänkte vi att det där med saknat luktsinne (som vi ofta utgick ifrån) kanske kunde ha någon koppling till hennes dövhet. Kanske. Inte visste vi, vi hade ju ingen aning om mer än det vi kunde höra oss för bland nyfunna bekant om, eller googla oss till.

Hon gillade många saker. Ogillade även vissa. Godis, glass, allt sådant en femåring tycker om, gillade även hon. Men det förekom aldrig någon diskussion kring den specifika smaken. Ibland funderade vi på att det kanske var konsistensen som var viktig, snarare än smaken och lukten? Inte ens stickande lukt av starka rengöringsmedel verkade rubba henne. Märkligt, sade vi, men blev snart ikappsprungna av mer akuta saker som krävde vår uppmärksamhet.

Plötsligt, en dag, förändrades allt. Vi fick ett kvitto på att hon faktiskt hade ett luktsinne en sen kväll när jag nattade henne. P gjorde något i köket som vi var säkra på skulle slinka förbi obemärkt. Sockret lyfter huvudet några centimeter från kudden, tittar i luften mot sovrummets dörrspringa som stod på glänt och tecknade ”… luktar popcorn”.
Pang! Där kom det! Hon kan ju känna dofter ändå! Vi blev jätteglada. Det hade ju inte varit någon fara om det sinnet saknades, men det var ju kul att det faktiskt fanns där.

En liten grej, kan tyckas. Luktsinnet är väl inte så noga? Men jag vill hävda motsatsen. Just i detta fallet blir det en stark indikator på vad språklöshet faktiskt har för konsekvenser. Först efter nästan ett år av språkinlärning kom frågan om lukt och smak ikapp henne. Eller åtminstone önskan eller behovet att kommunicera med oss om det. Hon hade ju så klart haft det, men kanske var det så lågt ned på prioriteringslistan att hon var tvungen att boka av så mycket annat först.
Något hon upplevt hela livet, men inte haft förmåga att göra sig förstådd kring. Och inte förrän flera månader tänker hon på att faktiskt nämna det för oss. Vi hade naturligtvis kommunicerat lukt- och smakupplevelser till henne hundratals gånger innan hennes premiär med popcornlukten.

Det hela handlar om det som ofta kallas ”Theory of mind”. Det är ju, bokstavligen, en hel vetenskap men i grunden handlar det om inlevelseförmåga. Att jag har förmåga att se dig som en separat individ, och förstå att du har ett annat perspektiv än det jag själv har. Att kunna leva mig in i dina erfarenheter, och uppleva det du upplever. Förstå att dina och mina erfarenheter skiljer sig, och att kan ha olika synsätt på samma sak.

I normalfallet utvecklas denna empatiska förmåga hos barn runt tre-fyra års ålder. Tidigare har barnen haft en ganska snävt fokus. Hungrig, törstig, full blöja, vill ha den där leksaken. Stora gråtattacker om målen inte uppnås. Brist på gråt om målet uppnås, eventuellt skratt och härmande av olika beteenden. Sen utvecklas det därifrån, naturligtvis. Men hur går det om man lever i sin egen bubbla, om man inte förstår omvärlden och omvärlden inte förstår en? Hur kan alla dessa kunskaper förmedlas, hur kan informationen tas in? Pojken är ledsen. Flickan är glad. Hunden är rädd och katten är hungrig. Varför är någon ledsen eller glad, rädd eller hungrig? Hur känner de sig, och hur ställer jag mig till det? Oerhört basala saker som i princip alla barn förstår vid väldig tidig ålder.

Men inte de barn som är språklösa, av en eller annan anledning. Saknar man sätt att ta in all denna kommunikation, alla dessa spelregler och normer för vår samvaro, då får det naturligtvis ganska stora konsekvenser.
Det är bara att fantisera själv. Bortom mat, toalett, sömn och andra grundläggande saker, vad kommunicerar vi om hela dagarna? Att vara trött och glad, det är ganska basalt. Det kommer tidigt. Men hur förmedlar man, till exempel, att man är besviken över något? Det ligger så långt in i gråzonerna att vi fortfarande inte riktigt nått till det, efter snart tre år tillsammans.

Det får ta sin tid. Vi gör så gott vi kan och har nått stora framsteg. Visst bannar vi oss själva för att vi inte är bättre, effektivare, mer pedagogiska och så vidare, men inom rimliga gränser är vi rätt effektiva.
Och vi ser effekter i form av framsteg. Många och ofta. Men vi ser också andra effekter. Att börja som språklös vid fem års ålder är inte helt enkelt. Det är inte bara språket, utan den sociala förmågan och allt däromkring som skall påbörja sin inlärningsprocess. För vissa går det väldigt lätt, för andra tar det längre tid och kräver större ansträngning.

Hur väl utvecklad brukar en treåring vara i språk och kommunikation? Ganska väl, men inte så väl som en sjuåring. Däremellan finns det stora skillnader, inte sant? När kan då ett barn som börjat få ett språk vid fem års ålder beräknas vara ikapp sina jämnåriga? Svaret är omöjligt att ge, det är naturligtvis väldigt individuellt. Men kontentan av det hela är att barns kommunikation måste tas på allvar, och att inga förseningar får göras när det gäller att ge dem kommunikationsförmåga, oavsett hur det sker. Huvudsaken är att man kommunicerar, att ett gemensamt språk introduceras och används. Att skjuta på det är att utarma själen, och riskerar att både försena barnets utveckling och ärra barnet för lång tid framöver.

 

Stolt storasyster som vill visa upp lillasyster i skolan. En skola där kommunikation är A och O,
och där stora ansträngningar görs för att möta alla barn på deras individuella nivå.