Samhörighet. Tillhörighet. Inkludering. Tillsammans. Familj.

Några ord som får en att må bra. Det är trygga ord, de betyder något positivt. Trots allt livet inte alltid blir exakt som man tänkt sig, kan man hitta många positiva saker i den nya situationen. Just samhörighet är en av dem.

Igår spenderade vi i stort sett hela dagen på Borås Djurpark. Zebror, elefanter, giraffer, tigrar, apor och en massa annat. Ja, glass och lekplatser också. Förstås. Det skulle kunna ha varit en helt vanlig familjeutflykt, men det var det inte. Det var lite mer än så. Vi var nämligen där med fyra andra familjer, som också har adopterade barn från samma barnhem som Smulan. Med barnvagnar, skrindor och bärselar tog vi oss runt djurparkens runda. Upp och nedför backar, förbi alla djur som barnen skulle inspektera. Men även om vi naturligtvis åkt dit för barnens skull, så var det inte den enda anledningen till att vi var där.

Nej, vi vuxna hade mycket att säga varandra. I den lilla gruppen adoptivfamiljer finns en sammanhållning som överskrider det mesta. Det spelar ingen roll vad du jobbar med, vilken favoritmusik du har eller huruvida du äter kött eller ej. Den väldigt starka gemensamma nämnaren är just det barnhem i Taiwan där våra barn har bott, eller som på något sätt hjälpt till med adoptionsprocessen.
I varandras blickar kan vi utläsa mycket. Kärleken till våra barn är naturligtvis det största. Det är väldigt efterlängtade barn allesammans. Men förutom det kan blicken även skvallra om gemensamma erfarenheter. Barnlöshet, barnlängtan, den långa väntan, resan, överlämningen och hemfärden. Vi har alla gått igenom det. Vi har tillsammans helt olika erfarenheter, men ändå väldigt lika.

 

 

Vad detta gör med oss, är att det väver samman oss i en stor väv. Vi delar unika ögonblick och upplevelser från livets allra mest intima stunder. Som en direkt följd av det kan vi skära bort en massa kallprat. Vi måste inte uppehålla oss länge vid ämnen som väder, semesterplaner eller diskussioner om riksbankens nästa räntebesked. Vad som är häftigt är möjligheten (och oftast villigheten) att kapa allt sånt och gå direkt på frågor som vi kanske aldrig annars vill diskutera med någon.

Hur var er överlämning? Fick ni träffa den biologiska mamman? Hur var det mötet? Har allt gått bra sedan hemkomsten? Gick det bra med anknytningen?
Och så går det vidare därifrån. Djupa, intima frågor som oftast främst är reserverade för nära vänner och släkt. Frågor som tas upp och avhandlas i förtroende med utvalda personer.

Varför tar vi upp sådana ämnen så fort, så bekvämt och så naturligt? Jo – för att vi är som en familj.

På något sätt är det så det kan kännas i vissa sammanhang. Även om vi inte känner varandra särskilt väl – eller alls – finns det ändå en känsla av samhörighet. En liknande känsla som annars bara infinner sig bland folk man känt länge och litar fullt på. Kan jag göra det med dessa människor? Några jag träffar för andra gången i mitt liv?
Jag vet inte. Men jag väljer att göra det. För vi hänger liksom ihop, på något sätt.

Det är inte alltid man har det stöd man önskar från sin nära omgivning när det gäller adoption. Även om det kan verka som en självklarhet att nära och kära ställer upp för varandra, är det inte alltid helt solklart att så är fallet. Tyvärr kan ämnet och företeelsen adoption väcka oerhört starka känslor hos folk, och då inte bara de personer som skall bli mamma och pappa till ett barn. Nej, precis som arvstvister kan locka fram mörka och negativa sidor hos trätande parter, kan även en adoptionsprocess bli en vattendelare. Kanske inte fullt lika drastiskt, men ändå. Personer man annars alltid trott skulle stötta och stärka en, har plötsligt tankar och idéer de bara måste förmedla. Ifrågasättande om adoptionens nödvändighet, förträffligheten i andra alternativ som mynnar ut i ett biologiskt barn (ännu fler IVF-försök, spermadonation, surrogatmödraskap eller vad det månde vara).

Och det behöver inte ta slut just där. Även vid resa, hemkomst och det vanliga livet hemma som familj kan anhöriga bete sig lite märkligt. Det är ganska vanligt att familjen inte förstår vikten av en god anknytning, eller snarare tror sig veta bättre än barnets föräldrar och vill skynda på processen. Då syftar jag på att träffa barnet för fort, kräva att familjen skall resa långt för att träffa släkten, vilja hålla för tidigt när mamma och pappa säger nej, och så vidare. Många är de saker som omgivningen vill diktera, ovanför föräldrarnas huvud. Tyvärr.

När det blir ansträngande, när förståelsen brister eller man bara känner att man vill tala med någon som verkligen förstår. Någon som varit i, eller fortfarande är i, samma situation… då är det guld värt att ha den där andra gemenskapen. När vanliga vänner inte riktigt förstår, när släkten inte är på samma våglängd. Då finns de andra där, familjerna som genomgått samma sak och också kommit ut levande. Med ett älskat barn på höften.

Gemenskapen är alltså överskridande det allra mesta, våra gemensamma nämnare är barnen. Barnen som symboliserar vår längtan, vår kamp och vår kärlek. De barn vi skulle göra allt för om det behövdes. Och som vissa varje dag vaknar upp och fortsätter kämpa med när något brister eller kräver den där extra tillsynen.

I parken är det som det brukar, den samhörighetskänsla som i princip alltid finns bland adoptivfamiljer finns där även denna gång. Vi håller koll på varandras barn, hjälper varandra och delar med oss av saker som annars skulle kännas lite märkliga att gå runt att prata om med folk man i princip inte alls känner. Det är en fantastiskt känsla, att hitta den samhörigheten med andra.

När det gäller de negativa sakerna som tidigare nämnts, talar jag tråkigt nog av viss erfarenhet. Man styr inte alltid över andras reaktioner och omständigheter, och när ett band brister blir andra så mycket mer värdefulla. Jag vill inte peka ut någon specifik på ena eller andra hållet, men det finns vissa band och relationer som både är mer värdefulla och uppskattade idag än vad de var för ett antal år sedan.

Samhörighet finns ibland på oväntade ställen. För tio år sedan hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle ta två adopterade barn och gå runt med barnvagn och bärsele och prata med folk jag egentligen inte ens känner om så intima saker.

På samma vis skulle jag inte heller för fyra år sedan tro att jag skulle bli pappa till inte bara ett, utan två, döva barn. Att jag skulle lära mig teckenspråk, lära mig förstå en kultur och ett sammanhang som jag inte ens visste existerade. Jag startade processen med väldigt bestämda åsikter, som sedan kraftigt kommit på skam. Idag har jag lärt mig jättemycket och har bara blivit visare och klokare i processen. Något jag är väldigt glad för.

Sammanhöringen finns även här, i allra högsta grad. Även om alla är individer, finns våra barns dövhet som gemensam nämnare med många andra personer som vi annars aldrig skulle ha träffat eller haft någon kontakt med. Men genom den gemensamma nämnare så har inte bara de välkomnats med öppna armar, utan även vi föräldrar. Jag är övertygad om att ens egen inställning spelar stor roll här. Går man in i någons livsvardagsrum, i deras liv och kultur, och har åsikter som går tvärs emot andras – då förminskas alla chanser för något meningsfullt utbyte. Men med ödmjukhet och öppen attityd går det att hitta väldigt mycket kärlek, hjälpsamhet och omtanke.

Vad som är det viktigaste, är ett öppet sinne. Oavsett om det gäller adoption eller dövhet, eller något helt annat, har man allt att vinna på att gå in i alla möten med just ett öppet sinne. Då står dörrarna öppna för dig, och du hittar ofta helt nya gemenskaper. Kanske sådana gemenskaper som du verkligen behöver, men du inte riktigt kunnat få på hemmaplan.

Idag är vi ofta så separerade från varandra. Trots en virtuell gemenskap med olika sociala medier och liknande finns det inget som slår ett fysiskt möte. Att sitta ned och se varandra i ögonen, eller att promenera fram under trädkronorna med någon du har mycket gemensamt med. När livet tar dig på nya vägar, finner du ofta även nya vänner. Ta tillvara på dem och uppskatta den gemenskap ni hittar tillsammans!