Ilskan, upplysningen, insamlingen

Önskan om en stillsam första tid hemma i Sverige kom av sig, kan man väl säga. Vi hade ju förberett och laddat upp, vi skulle gå in i vår lilla familjebubbla. Bara vara, lära känna varandra i lugn och ro. Det blev ju inte så mycket med det.

Vi kom hem i tisdags, ungefär vid lunchtid. Tisdagen gick åt till att packa upp, fika med familjen och bara njuta av att vara hemma. I onsdags inser vi att vi behöver några grejer från butiken, trots vårt idoga planerande. Jag sätter mig i bilen och kör in till vår lokala Ica-butik, och det är ungefär då som hela historien börjar.

En lämplig parkeringsplats hittas intill vägen. Jag svänger in, slår av bilen och kliver ur. I samband med det så ser jag en kille som håller i ett block med något papper på, han kliver ut mot gatan och ställer sig bredvid förardörren på bilen, i väntan på att jag skall kliva ur. Någon insamlingsgrej, hinner jag tänka. Samtidigt funderar jag på något snällt sätt att tacka nej på. Det är inte min starka sida att neka insamlingsfolk, jag har varit medlem i det mesta och är medlem i väldigt mycket fortfarande. Amnesty, Naturskyddsföreningen, Djurambulansen, Forska Utan Djurförsök, UNICEF, UNHCR, en kattskyddsförening samt att vi sedan ganska många år tillbaka har ett fadderbarn i Addis Abeba i Etiopien. Men nu räcker det, kan jag känna. Får se hur jag skall tackla detta då…

Direkt när jag kliver ur bilen inser jag att det är något galet. Jag känner igen utseendet på det papper killen har på blocket. ”Åh nej”, tänker jag, ”nu är det min tur att råka ut för dem”. Det är alltså inte helt korrekt, det som står på papperet. Det är en bluff. Det är en bedragare, en fuskare.

”Intyg om regionalt nätverk för döva och fysiskt funktionshindrade och för fattiga barn, vill vi  skapa ett internationellt centrum (att bygga strukturella system)”

Exakt så står det. Längst ned, någon logga, vad som liknar en stämpel och någon slags signatur. Allt för att det skall se legitimt ut. Däremellan en lista att skriva på. ”Signatur”, ”Postal Code”, ”City”, och ”Donera”. Tre signaturer finns på papperet, uppenbart skrivna av mannen själv. Ett par postnummer som inte matchar orten. Tre städer som är oläsliga, och sedan tre donationer på 500, 200 och 200 kronor.

Allting skriker fejk. Mannen låtsas vara döv och gestikulerar mot papperet. Han vill att jag skriver på, och han vill att jag donerar pengar till honom.

Jag vet att detta är en bluff. Jag har läst massvis om det i nyheterna och i synnerhet de grupper om dövhet jag är med i på Facebook. Det rapporteras ofta om dessa bedragare som agerar antingen ensamma eller i grupp. Inte sällan uppstår en hotfull stämning om offret inte vill donera pengar.

Här måste jag vara snabbtänkt. Med ett leende på läpparna låtsas jag vara intresserad och nickar medhållande. Under tiden fiskar jag upp mobilen, lyfter den till huvudhöjd och tar några snabba bilder på mannen och hans falska insamlingslista. Han ser lätt förvånad och skeptisk ut.

Därefter lägger jag ned mobilen i fickan igen och förklarar tydligt på engelska: Jag vet att detta är fejk. Jag har två döva barn hemma, och det du håller på med är absolut inte okej. Jag kommer att ringa polisen på en gång.

Tydligen var han inte döv just då, för det där med polisen förstod han. Han vände direkt på klacken och började gå åt andra hållet. Jag slår 112 och följer efter.
Killen ansluter till någon kompanjon som står en bit bort. De rör sig vant bort från mig, de går inte för nära tillsammans utan håller avståndet ifrån varandra. De ser sig inte om efter mig, utan går snabbt men ändå lugnt. Den ene killen tar upp sin mobil och filmar bakåt, för att se om jag är kvar. Vilket jag är.

Under tiden har jag kommit fram till polisen och förklarat mitt ärende. De får signalement på mannen, plats och tidpunkt samt exakt vad som inträffat. Polisen suckar en aning, de vet gott och väl vad detta gäller. Efter ytterligare femtio meters promenad går männen in och sätter sig i sin bil, en bulgariskregistrerad Audi A4 med tonade rutor. Jag läser upp registreringsnumret för polisen, och männen kör snabbt ifrån platsen.

Efter att ha gett uppgifter om var de synbart var på väg någonstans, börjar jag promenera tillbaka mot affären. Lätt irriterad och förbannad över vad jag precis upplevt. Här har jag inte varit hemma med min andra dotter mer än knappt ett dygn, och redan märker jag negativa element i samhället som försöker sko sig på hennes situation. På bägge mina döttrars situation. På mina vänners situation. Någon utger sig för att vara döv, och blåser folk på pengar. Det var länge sedan jag var så arg.

När jag avslutat med polisen så handlar jag det jag skall ha, och sätter mig sedan i bilen. I min ilska författar jag ett inlägg på Facebook som skall bli en tändande gnista till någonting mycket större än vad jag kan ana. Så här skrev jag:

”Nu behöver jag er hjälp – dela detta inlägg!

Ett drygt dygn hinner jag vara hemma med mitt andra döva barn, så händer detta. En av dessa bluffdöva kommer fram till mig och vill att jag skall donera pengar till en falsk insamling. Istället tar jag ett kort och skäller ut honom, och ringer polisen. Följde efter honom tills han kommer ikapp sin kompis, de kör därifrån i en silverfärgad Audi A4 av äldre modell. Tonade rutor, registrerad i Bulgarien.

Detta är ett brott – bedrägeriförsök. Polisen vill att allmänheten kontaktar dem och berättar om dessa händelser. Sveriges Dövas Riksförbund informerar löpande och varnar för dessa bedragare. Därför råder jag alla till följande:

* Skriv ALDRIG på!
* Donera ALDRIG några pengar!
* Ring polisen direkt om ni stöter på dem!

Slutligen – dela detta inlägg och informera alla. Som pappa till två döva barn blir jag oerhört förbannad över sådana här bedragare! Hjälp mig se till att de aldrig får en krona till!”

Förutom detta bifogar jag bilden på mannen som jag tagit. Som ett exempel på hur det kan se ut när någon försöker att lura en på pengar på det här viset. Jag uppmanar mina vänner aktivt att dela inlägget. Min förhoppning är att nå så många som möjligt. Inte en krona skall dessa bedragare få, hoppas jag. Helst vill jag skrika ut det till hela Sverige på en gång. Ett någorlunda välformulerat inlägg och en direkt uppmaning till hjälp att sprida budskapet är mitt bästa hopp. Jag postar det, och hoppas på det bästa.

När jag sitter i bilen på vägen hem blir jag riktigt förbannad. Det händer oerhört sällan. Mina tankar är mörka, de är nattsvarta. Fantasin skenar, jag tänker mig tillbaka till den situationen jag nyss befunnit mig i och spelar upp händelserna igen och igen. Ser framför mig hur jag rycker till mig blocket och slänger upp det på närmsta tak, jagar ut bedragarna ur stan. Skäller och gormar. I verkligheten var jag ovanligt samlad för att vara så arg, men i fantasin kan jag tillåta mig att vara riktigt förbannad.

Väl hemma så berättar jag för P vad jag varit med om. Inlägget har legat ute i cirka en kvart, och har fått ett antal delningar. Plötsligt kommer jag på det – det bästa sätt jag kan sprida informationen ännu snabbare. Mer, till fler. Jag redigerar mitt inlägg och lägger till en rad.

”För varje delning skänker jag en krona till SDR – Sveriges Dövas Riksförbund.”

Nu, tänker jag. Nu måste det bli fart på detta. Min vision är att nå bortom femton-tjugo delningar. Jag vill nå fler. Hundra. Två hundra. Kanske, i drömscenariot, fyrsiffrigt. Men nej, det vågar jag ju aldrig hoppas på. Ett par hundra hade ju varit fantastiskt att nå, och kanske förhindra att ett antal människor genomskådar bluffen.

Tiden går under onsdagen. Inlägget postades vid fyra på eftermiddagen, och redigerades ungefär en halvtimme senare. Det är svårt att säga exakt vad som händer när, men efter några timmar börjar det ta fart. Femtio delningar. Åttio. Hundra. Hundrafemtio. På kvällen är det flera hundra delningar. Hoppsan, tänker jag, detta blev ju plötsligt lite dyrt för mig!

På torsdagmorgonen är det ännu fler. Plötsligt når inlägget en magisk gräns – tusen delningar. Inte klokt, tänker jag! Hur gick det här till?!

Någon upplyser mig via privat meddelande – ”nu är det runt tusen delningar i timmen”. Tanken svindlar. När vi på torsdageftermiddagen är hos grannarna och fikar når det en ny gräns. Fem tusen delningar. Det innebär alltså att fem tusen personer har valt att klicka och dela mitt inlägg vidare till sina vänner, som i sin tur får se och läsa det. Det är en väldig massa människor som nås. Och en väldig massa pengar som jag skall bidra med! Men visst – har jag lovat så har jag lovat. Fem hundra eller fem tusen, det får jag naturligtvis stå för. Det är ju till ett gott ändamål, resonerar jag.

I fredags fick jag dock dra lite grann i bromsen. På förmiddagen hade det börjat närma sig 10 000 delningar. Vid det laget hade många hört av sig via privata meddelande på Facebook och berätta om sina egna erfarenheter. Att de genomskådat bluffen, att de nästan fallit för den, eller att de inte förstått att det var fejk och både skrivit på och donerat pengar. Många hörde av sig och tyckte det var bra att detta fick spridning. Och lite hjärtvärmande, många hörde av sig och ville ge sitt stöd rent ekonomiskt.

Det började med vännerna. De som följt oss på adoptionsresan, som vet att det inte är gratis, som vet att vi går in i en lång föräldraledighet. Och som inser att tusentals kronor är ganska mycket pengar för oss just nu när vi behöver hålla lite i slantarna. De skriver och undrar om de kan skicka över en slant, som stöd. Till hjälpes till den summa som bara växte och växte. Och jag tackade tacksamt ja till erbjudandet.
Efter ett litet tag började kompletta främlingar att höra av sig. Skriva på Facebook och fråga samma sak. ”Kan jag skicka ett bidrag?”, ”Jag vill vara med och hjälpa till, var skall jag skicka pengarna?”

Det kom ständigt nya vänförfrågningar. Just nu har jag 114 nya vänförfrågningar som väntar på att jag skall ta ställning till om jag vill inleda någon slags bekantskap eller ej. Det är i princip ingen som skrivit något till mig, utan de har mest slängt iväg en förfrågan om att bli min Facebookvän och hoppats på det bästa.

När det nästan nådde tio tusen drog jag alltså lite i bromsen. Där fick det räcka, resonerade jag. Det hade kommit in bidrag på ett par tusen, men även med det så blev ju min del ganska rejäl. Just då visste jag inte om det skulle avstanna då, eller om det bara skulle fortsätta att öka. Jag hade ingen lust att bli skyldig fyrtio tusen kronor direkt, så jag satte gränsen vid 10 000 kronor.

Det kom in fler bidrag, som jag använde utöver de 10 000 kronorna. Igår kväll skickade jag över totalsumman till Sveriges Dövas Riksförbund. Totalt sett blev det 12 150 kronor, med bidrag från över 30 personer utöver mig själv!

Antal gillningar på ursprungsinlägget ligger just nu på 847 stycken, och antalet delningar är på 10 469 stycken. Det är ganska många.

Det väcktes en reaktion hos Sveriges Dövas Riksförbund. Deras tf förbundsordförande Henrik Sundqvist postade en video där han tackade för insamlingen och informationsspridningen. Länk finns här.

Avslutningsvis får jag säga att det känns lite märkligt. Det jag först trodde kunde bli ett par dussin delningar, och därmed öka på informationen om ämnet, nådde till slut över tio tusen delningar. Det samlades in över 12 000 kronor i SDR. Jag är väldigt glad över att kunna göra något konstruktivt och nyttigt. Härom dagen ringde lokaltidningen TTELA och undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp på en intervju, så de kommer hit imorgon.

Förhoppningsvis har jag genom detta kunnat öka på medvetenheten om dessa bedragare, och kanske förhindra att några välmenande och givmilda personer förs bakom ljuset.

 

 

Mer information från SDR i ämnet hittar ni här: http://www.sdr.org/component/k2/item/1258-lat-er-inte-luras-av-bluffdova

Stötta SDR genom att Swisha direkt till detta nummer: 123 510 16 70
… eller ge en gåva på andra sätt: http://sdr.org/stod-sveriges-dovas-riksforbund/ge-en-gava

2 svar till ”Ilskan, upplysningen, insamlingen”

  1. Profilbild för Liv
    Liv

    Wow, vilken grej det blev! Bra jobbat. Jag har också stött på samma eller liknande lurendrejare, man får en känsla av att de är en ganska välorganiserad scam. Storskaligt eller småskaligt, hur som helst är det en obehaglig känsla när någon försöker lura en med ”berått” mod. Jag känner många i dövvärlden som på samma sätt som du uttrycker att man känner sig kränkt och det förstår jag ju men jag tänker också att det är en slags desperationsstrategi, man använder alla slags ”fula knep” i kampen om att locka till sig sympati och därmed pengar. Absolut inte ok någonstans men för mig blev det inte omedelbart en känsla av att någon försöker sko sig på min son ,som är döv, utan mer att man blir en ful fisk av att överleva i en orättvis värld. Sen Har jag ju självklart ingen aning om dessa människors ekonomiska och sociala situation utan kan bara anta! Med det sagt menar jag att det är bra att reagera och ta tag i saker och med tanke på responsen är det många som upplevt och känt samma sak. Det var bara en liten liten parentes så att säga.

  2. Profilbild för Kicki
    Kicki

    Älskade, underbare måg!
    Det är ju detta vi säger hela tiden, ditt hjärta är av guld och du vill alla och allt så väl. Detta var suveränt gjort men att det skulle ta så stora proportioner hade, som jag förstår, du aldrig trott. Det blev ju ett dyrt kapitel för er kassa och det var härligt att höra att så många ville bidra. Har suttit och funderat en stund om jag skulle sätta in pengar till dig eller till SDR direkt och jag valde det sista då jag tror att du hade fört över pengarna dit ändå till sist.
    Var nu riktigt rädda om er så ses vi snart.
    Kram
    Svärmor

Lämna ett svar