Det finns en åsikt som spridits allt mer under de senare åren om att ”adoption är barnhandel”. Det kommer från personer som själva är adopterade, och jag respekterar deras sätt att se på saken, även om jag inte alls håller med. Men när detta blir en sanning för många, särskilt väldigt unga personer, då kommer frågorna till barnen till slut. Frågor som gör ont, river upp nya sår och sliter i gamla.
”Dina föräldrar har köpt dig!” – det var skällsord för inte så länge sedan. En uppenbar lögn, eller åtminstone en grav och förvanskad version av den svåra process som adoption faktiskt är. Idag berättar flera adoptivföräldrar om att deras barn allt oftare får sådana kommentarer eller frågor om vad de kostade, från kompisar. Kompisar som fått veta att adoption, det är minsann barnhandel. Onyanserat. Enkelt. Punkt.

Efter att ha blivit uppmärksammad på tveksamheter i min formulering så väljer jag att bemöta det ovanstående stycket. Det publicerades i detta inlägg, vars huvudsakliga fokus var kritik mot hur SVT skildrar ämnet adoption och HVB-hem i sin julkalender för i år, Mirakel.

Jag har fått till mig och tagit del av många reaktioner på det stycket högst upp i detta inlägg. Vissa reaktioner har varit väldigt hårda, vilket sätter fingret på ämnets angelägenhet. När jag i efterhand läser texten, så inser jag att både ton och budskap är olyckliga. Jag borde ha läst om det. En gång, två eller tre gånger. Förhoppningsvis hade jag själv upptäckt att jag uttryckt mig på ett sätt som går över flera gränser. Min mening har inte varit att frånta vuxna adopterade någon legitimitet i deras diskussioner, eller den kamp de för när det gäller oetiska och illegala adoptioner. Att det förekommer handel med barn, förklätt till adoption är inte en tolkningsfråga – det är ett faktum. Rapporterna är många och beklämmande. Det handlar inte om Georgia Tann, det handlar om här och nu.

Till de vuxna adopterade (och andra) som läst texten och blivit upprörda, ledsna eller upplever att jag försökt ta ett tolkningsföreträde jag verkligen inte har rätt till – till er vill jag erbjuda en uppriktig ursäkt.

Vuxna adopterade som idag allt mer nätverkar, utbyter erfarenheter kring sina upplevelser och erbjuder varandra stöttning fyller en mycket viktig funktion i samhället idag. Ett stöd som samhället i högre utsträckning också borde erbjuda där det behövs och efterfrågas. Det bedrivs i de kretsarna även en nödvändig och viktig kamp för att belysa illegala och och oetiska adoptioner, något som det i vissa andra kretsar ofta anses för obekvämt för att lyssnas till. Men faktan går inte att förneka – adoptioner som skett på olagliga och oetiska vis har förekommit. Och förekommer än idag. Det är något vi inte kan, bör eller får blunda för. Som adoptivföräldrar har vi också ett ansvar att göra våra röster hörda i de här frågorna. Kanske, eller högst sannolikt, har vi gjort det på tok för lite.

Jag har under åren kontinuerligt läst och tagit del av vuxna adopterades skildringar. Även om jag inte gett mig in i diskussioner eller debatter så har jag läst allt jag kommit över. För det ger ett perspektiv som jag inte har som adoptivförälder. Det är en skyldighet jag har gentemot mina barn, att ta del av även de skildringar som är obehagliga för mig. För de finns också, de skildringarna är äkta och riktiga, och de blir därför än mer viktiga att ta del av. Solskenshistorier har vi redan tagit del av, men de skildrar bara en liten del av verkligheten. Under åren har jag fått en mycket mer nyanserad bild av adoption som fenomen än vad jag gick in med 2008 när den första hemutredningen började.

På bloggen har jag tidigare bjudit in vuxna adopterade att berätta om sina upplevelser. Nu funderar jag kring om jag hade kunnat göra mer – och på vilket sätt?

Att ta del av vuxna adopterades berättelser – även de vi tycker är obekväma att ta del av – är något jag tror är helt vitalt för att dagens adoptivföräldrar skall kunna ge sina barn det bästa möjliga stödet. Vi behöver förstå det perspektiv som våra barn kommer att befinna sig i i framtiden, när de är vuxna. Att bli förälder – på biologisk väg eller genom adoption – är ett livslångt åtagande. I vått och torrt. Och vi behöver rusta oss så gott det bara går.

Vad jag ville trycka på i inlägget var min kritik gentemot SVT:s julkalender där adoption och HVB-hem rörs ihop på ett felaktigt sätt. Påpeka att adopterade barn, som redan får ta emot frågor, kommentarer och elaka förolämpningar relaterat till faktumet att de är adopterade, genom julkalendern nu riskerar att få mer av den varan. Och, enligt vad jag erfarit från andra adoptivföräldrar har detta redan skett.
Men det stycke jag nu raderat från mitt tidigare inlägg träffade inte rätt. Det träffade helt fel. Någon tolkade det som att jag kategoriskt förnekade att det förekommer handel med barn. Och det var absolut inte meningen.

Jag har aldrig velat se mig som en expert eller ta någons plats i en diskussion. Tvärtom har jag under åren alltid försökt vara så tydlig som möjligt med att det jag skriver kommer från mig själv, och är en personlig iakttagelse. Jag är en snart 40-årig småbarnsförälder som adopterat två barn som är döva. Mer än så är det inte. I början var bloggandet för egen del, och de närmsta i kretsen som var intresserade. Med åren har det vuxit, och jag har försökt att göra något positivt att det faktumet att plattformen och räckvidden blivit större. Försökt lyfta frågor som jag tycker är viktiga. Ta kamper jag tror kan spela roll. Från mitt perspektiv. Vara allierad i frågor där det kan vara till nytta. Syftet har alltid varit att jobba för något konstruktivt, positivt. Aldrig att förstöra för någon, ta någon annans rätt till sin egen tolkning eller förminska någons erfarenheter. Kanske har det verkat så nu, och det är jag verkligen ledsen för i så fall.

– Conny



Nedan följer ett en text skriven av en vän, Anna. Vi har under dagen diskuterat fram och tillbaka i många timmar. Hon har varit en viktig nyckel till att hjälpa mig förstå precis hur det jag skrivit kan ha träffat, och gett mig en god insyn i hennes upplevelser. Det är inte första gången vi diskuterar detta, och jag uppskattar hennes perspektiv. Både på det hon själv upplevt, och på det jag skriver och har skrivit.

Hon erbjöd sig skriva ned de tankarna i en text som jag sedan kunde publicera här på bloggen. Som ett försök att nå ut med även hennes, adoptionskritiska, perspektiv. Och det är jag väldigt tacksam för att jag får en chans att göra. Det breddar perspektivet och leder till en ökad förståelse för hur komplex den här frågan är. Och varför det bästa man ibland kan göra är att vara tyst, och lyssna till någon annans berättelse. Något vi adoptivföräldrar kan bli mycket bättre på.

Tack Anna.

Tankar kring blogginlägget om adoption och SVT:s julkalender

Jag som skriver är vuxen adopterad. Adopterades på 70-talet – och det ska även sägas – jag känner Conny som förälder eftersom jag också har ett dövt barn och jag ser honom som en vän, men jag reagerade också när jag såg det omtalade blogginlägget om SVT:s julkalender, och tänkte att nu kommer det ta hus i helvete!

Conny: Du skrev att du respekterar vuxna adopterades åsikt om adoption som handel, men att du inte håller med. Det kändes då som att du inte förstår att handel har förekommit och förekommer än idag. Är det alltså vårt fel att dagens adoptivbarn får jobbiga frågor om barnhandel och adoption? Vårt och SVT:s – när frågan är oerhört komplex? Jag har svårt att förstå varför ni adoptivföräldrar så envist måste upprepa att det inte är handel när ni: 
1. Vet att pengar är involverade på flera nivåer 
2. Vet att vi är så många vuxna adopterade som har oegentligheter i våra adoptioner. Vi har både blivit stulna och sålda.

Är det så hemskt att pengar är inblandade att vi ska tiga om det? Gör det barnen mindre efterlängtade? På ett strukturellt plan är det helt förskräckligt att fattiga kvinnor inte kan behålla sina barn och att rika vita kan betala pengar och få dessa barn. Att det ligger en enorm tragedi bakom varje adoption kan vi nog vara överens om. Det säger inget om er som adoptivföräldrar eller er förmåga att älska och ta hand om era barn. 

Jag förstår absolut att det ger negativa signaler att tala om handel och jag skulle nog inte heller vilja att någon sa så till mig. Det handlar dock inte om att se på dina barn som handelsvaror, för de är människor, utan om att vilja kritisera industrin. Vi får inte förändring genom att ständigt peka på fina undantag om stora delar är korrupta. 

Tyvärr är det så att när handeln (och annat känsligt inom adoption) ska tystas så lämnas vi ensamma och det är här vi kan mötas. Varken ni adoptivföräldrar eller vi vuxna adopterade vill att dagens adoptivbarn ska behöva stå och svara på personliga frågor som dem du tar upp i ditt blogginlägg. Det kommer dock att hända. Det har alltid hänt och kommer hända och jag tror mer på att validera känslor och få verktyg. 

Vi kan inte ta upp detta med våra föräldrar. Det tog lång tid att ens komma till insikt om vad som skavde och nu är de över 70 år och går inte att konfrontera. När jag har försökt föra ett samtal får jag bara: ”Men hade det varit bättre om du hade växt upp på gatan/soptippen/som prostituerad?”  Det är kanske därför ni adoptivföräldrar som hörs mycket idag får klä skott? Dels för att det går eftersom ni syns i debatten och dels för att ni, ibland ovetandes och utan onda avsikter, reproducerar ett narrativ som vi har blivit påtvingade hela våra liv. För att citera dig: Vi respekterar era åsikter, men vi håller inte med. 

Det är alltså flera saker som skaver med detta. Några saker kan du inte göra något åt. Du har adopterat och du har bloggat om det. Du bloggar om det. Du vill gärna lyssna på vuxna adopterade och respektera våra åsikter, men kanske är det så att du måste hålla med oss? Bli vår allierade?

I min akt ligger kvitton på inbetalning efter inbetalning. Jag vet att de har gått till advokater, översättningar, läkarintyg ovs. och att det var lagligt, men jag förstår fortfarande inte varför det är så hemskt att säga att adoption är handel. För mig var det en befrielse när jag för första gången läste en adoptionskritikers tankar om detta. Jag ser det inte som att slå ner på varje enskild adoption, utan att kritisera något som har skett med Sveriges goda minne sedan 60- och 70-talet utan att landet och/eller adoptionsorganisationer velat ge upprättelse till stulna adopterade eller göra allt för att förhindra fortsatt handel. 

För mig är det förfalskade underskrifter i mina handlingar och det har jag inga ord för. Föreståndaren på barnhemmet skrevs in som biologisk mor för att hon kunna skriva under på att hon frivilligt lämnat ifrån sig sitt barn. Detta berättade hon att hon brukade göra. Det här är bara en av många historier, men det känner du säkert till. Vet att du inte väjer för det svarta. Du låter ju mig komma till tals nu.

Conny: Jag hoppas på en allians mellan vuxna adopterade och dagens adoptivföräldrar. Jag hoppas på förståelse från er sida om att detta är en smärtsam process för många av oss. Det är nog så att ni måste förstå oss mer än vi er, för vi har skyddat våra adoptivföräldrar hela livet och nu kommer vår frigörelse. Jag personligen har dig gärna vid min sida då.

Anna Trolin