Två flickor byter kroppar med varandra, hundra år ifrån varandra. Lustiga situationer och perspektiv på vår moderna tillvaro som ett tänkvärt tema för Mirakel, årets julkalender. En charmig och välgjord produktion. Med ett litet men betydande smolk i bägaren – ett gravt missvisande, och potentiellt skadligt, sätt att porträttera adoptioner.

”Är det din riktiga pappa?”, ”Ni ser ju inte alls lika ut!”, ”Varför bor du inte i ditt hemland längre?”, ”Har dina föräldrar betalt pengar för dig?”, ”Saknar du inte din riktiga mamma?”, ”Är dina föräldrar döda?”

Detta är bara några få av de många, många frågor som ställs till adopterade barn. I korridoren på skolan, ute på rasten, när de leker med kompisar. Nyfikna, fundersamma frågor från intet ont menande kompisar ställs till ett adopterat barn. Tanken var inte att göra någon illa. Men orden sätter sig. De borrar in sig. De märks ofta först när barnet skall sova. Och föräldrarna märker att den lilla sju-, nio- eller elvaåringen ligger och gråter tyst. Utan att vilja berätta varför. För inom barnet har plötsligt väldigt stora, svåra, existentiella frågor väckts. Och var finns svaren?

Julkalendrarna på SVT får alltid motta ris och ros. Ofta ganska mycket ris. De är för sötsliskiga, för mörka, för det ena, för det andra. Men ofta har kritiken sin grund i tycke och smak, inte sällan med en nostalgisk blick mot förr, då det var bättre. Trolltyg i Tomteskogen. Sunes jul. När det var ordning och reda, innan dekadensen förde med sig detta årets eländiga kalender. Känns det igen?

Ja, man får tycka vad man vill. Man får ha sin åsikt, och sin smak, och sitt eget tycke. Det är först när det kan skada någon som jag tycker att det är läge att säga ifrån på allvar. Och det är det nu. För den verklighet som SVT skildrar i sin julsaga, den riskerar att göra ont på riktigt hos hundratals barn runtom i landet.

I serien skildras två tidsepoker. Vi har december 1920, med en flicka, Rakel, som växer upp i rikedom på en större gård. Och så har vi 2020, med en annan flicka, Mira, som bor på samma gård, nu omvandlat till HVB-hem.

Den rika flickan Rakel från 1920-talet lever ett priviligierat liv med sin familj och tjänstefolk. Den moderna flickan Mira är ledsen, för hon skall adopteras och därmed skiljas från sin vän på HVB-hemmet.

Mira är föräldralös. Hennes föräldrar dog i en bilolycka för sju år sedan. Nu bor hon på ett HVB-hem och väntar på några vuxna som kört ”i flera timmar” för att adoptera henne. Och det är i dessa föregående tre meningar som mycket problematik ryms, som kan skapa falska sanningar och bli till skadliga missförstånd mellan barn.

Ett HVB-hem är ett ”hem för vård eller boende”. Inte sällan är det unga med missbruksproblem, trassliga och skadliga hemförhållanden som bor på sådana hem. Det kan också vara ensamkommande barn och unga som söker asyl i Sverige. Ett HVB-hem kan bedrivas i privat, kommunal eller kooperativ regi, eller via SIS, Statens Institutionsstyrelse. Men vad det inte är, är hem dit vuxna kan åka för att adoptera barn.

Bara häromdagen kom ett inslag på SVT om att få kritiserade HVB-hem stängs. Under åren har flera granskningar publicerats om missförhållanden på HVB-hem. Barn som leds in i missbruk under sin vistelse, vittnesmål om otrygghet, våld och kränkningar. Varenda tillfälle ett gravt svek från samhället mot de barn som placerats där av olika skäl – oerhört sällan av något positivt skäl.

Och adoption då – det har jag ju gått igenom på bloggen många gånger förut. Det är en lång historia, och jag ber att få hänvisa till mitt inlägg här från 2017 som jag tror fortfarande är ganska relevant. Men det är fullständigt verklighetsfrämmande att påstå att något barn placeras på HVB-hem för att därigenom adopteras bort. Det är helt enkelt inte så det går till.

”Men vänta” säger kanske någon nu. ”Det är ju bara en historia! Det är ju fantasi!”

Ja, det stämmer. Julkalendern är en saga, påhittad, med science fiction-inslag. Tanken att två personer byter kroppar genom ett konstgjort svart hål, det är fantasi. Lika mycket som att föräldralösa barn kan bo på HVB-hem för att adopteras bort. Skillnaden är att det ena är en helt uppenbart påhittad del av en spännande berättelse. Och det andra är något som riskerar att bli en skadlig sanning för de hundratusentals barn som tittar på årets julkalendern.

Vi vuxna som adopterat barn får ofta frågor ställda till oss. Intima, privata, närgångna. Och för min egen del så svarar jag ganska ofta, åtminstone på det som rör mig. ”Hur känns det att inte ha dina egna barn?”, ”Saknar du inte att ha barn som liknar dig själv?” eller ”Vilken tur att ni kunde adoptera, det blir ju nästan som att ha egna barn”. Jag finner mig ofta i att frågorna eller påståendena saknar ont uppsåt. De är inte menade att såra eller skada. Jag är vuxen nog att förstå det, även om det ibland gör ont. Jag svarar ändå, försöker upplysa och påpeka att ”Jag tar inte illa vid mig när du frågar så, men många jag känner skulle bli väldigt ledsna över att få en fråga ställd på det viset”.

Det är däremot orättvist att spä på de många frågor som redan ställs till adopterade barn, där de kan känna sig pressade att svara på frågor som de själva inte har funderat färdigt kring. Frågor som är för stora och för omfattande att summera på ett par meningar. Frågor som kanske tar en halv livstid att verkligen bearbeta färdigt.
Adopterade barn har nog med funderingar över sitt ursprung och sin bakgrund, utan att det sprids missvisande bilder som de kan uppleva sig behöva stå till svars för.

—————————————————————————————————————

Det finns en åsikt som spridits allt mer under de senare åren om att ”adoption är barnhandel”. Det kommer från personer som själva är adopterade, och jag respekterar deras sätt att se på saken, även om jag inte alls håller med. Men när detta blir en sanning för många, särskilt väldigt unga personer, då kommer frågorna till barnen till slut. Frågor som gör ont, river upp nya sår och sliter i gamla.
”Dina föräldrar har köpt dig!” – det var skällsord för inte så länge sedan. En uppenbar lögn, eller åtminstone en grav och förvanskad version av den svåra process som adoption faktiskt är. Idag berättar flera adoptivföräldrar om att deras barn allt oftare får sådana kommentarer eller frågor om vad de kostade, från kompisar. Kompisar som fått veta att adoption, det är minsann barnhandel. Onyanserat. Enkelt. Punkt.
Det ovanstående stycket har sedan publiceringen fått skarp och helt rimlig kritik, främst från vuxna adopterade, och jag ångrar sättet jag formulerat texten. I ett försök att bemöta kritiken har jag publicerat ett nytt inlägg specifikt för det syftet. Det inlägget hittar du här, och det innehåller också en text från en vän med tydlig adoptionskritiskt synsätt. Hon beskriver problematiken i stycket ovan, och ger en nyttig nyansering i frågan.

Om någon läst det ovanstående, nu överstrukna stycket och tagit illa vid sig vill jag be om ursäkt för det.

—————————————————————————————————————

Kan du komma ihåg när någon sagt något sårande till dig i vuxen ålder, fast det inte var menat så? Antagligen. Minns du hur ont det gjorde? Hur lång tid det tog att verkligen återhämta sig?
Tänk dig då att du inte är vuxen, utan ett barn. Och tänk dig att du får mycket grövre frågor och kommentarer. Igen, och igen, och igen.

Det blir många kvällar och nätter med svåra läggningar för adoptivföräldrar när enkla sanningar får fäste. Det kan komma gråtas många tårar från barn med svåra existentiella frågor inombords när okunskap och lättsinnighet kring svåra frågor nu skickas ut till Sveriges alla barn i årets julkalender, kanske ett av de mest tittade programmen för året.

Allmänheten är inte insatt i vad ett HVB-hem är. För de flesta som är bekanta med termen är det ofta förknippat med brott, trasiga relationer, missbruk, självskadebeteende och annat som det rapporteras om emellanåt i media. Många jag talat med har bilden av HVB-hem som ett slags ungdomsfängelse, präglat av de SIS-drivna HVB-hem som det rapporterats om. Som i somras, när en 17-åring avvek från sitt HVB-hem och begick nya förnedringsrån. Vad tror ett barn som tittar..?
I ena avsnittet säger flickan Mira ”barnhem” och rättas av förståendaren med ”HVB-hem!”. Då tänker barnen som tittar kanske ”aha, det heter inte barnhem idag, det heter HVB-hem!”. Därefter får de veta att det kommer några vuxna dit för att besöka Mira, i syfte att adoptera henne. Stackarn, hon som är föräldralös och allt.

Det är också väl värt att tänka på de många barn som bor på HVB-hem, av många olika skäl. Sätts det nu en bild hos unga och barn som tittar på julkalendern, att de som bor på HVB-hem kan adopteras bort? Det är många följdfrågor på det påståendet, och det kan även skada de barnen som bor på HVB-hem. Barn som redan idag har det tuffare än vad barn skall behöva ha.

Självklart tror jag inte att manusförfattare, regissörer, producenter eller skådespelare i produktionen tänk att detta skulle vara en stor grej, eller något skadligt. Det är ju trots allt bara en berättelse. Kanske ses detta som en liten detalj i det stora hela? Att det inte gör så mycket att skarva lite med sanningen, för att få till en bättre berättelse? Men någonstans skulle jag ha önskat att någon räckt upp handen och sade ”vet ni vad, det här känns inte alls bra”.

Bilden blir skev. Väldigt skev. I värsta fall kan barn som tittar på julkalendern få en bild av att de barn som finns på HVB-hem är onda, missbrukande brottslingar om de fått den bilden t.ex. från sina föräldrar, och att samhället låter adoptera bort dem.
I bästa fall tror de att barn vars föräldrar dör hamnar på HVB-hem, och sedan adopteras bort.
Oavsett vilket, är det en gravt missvisande bild. Rentav falsk. Och den kan – kommer att – leda till obekväma och jobbiga frågor till de adopterade barn som lever i Sverige idag.