Sagan om tillgängligheten för döva och hörselskadade fortsätter. I år har sommarpratarna varit på tapet, mycket i och med det frivilliga arbete som många lägger ned. Jag själv, och många andra oerhört duktiga människor, transkriberar sommarprat. Alltså lyssnar, och skriver ned vad som sägs så att det går att läsa sommarpratet istället för att lyssna. Sedan finns det folk som översätter sommarpraten, från svenskt tal till svenskt teckenspråk. Det ligger en oerhörd mängd arbetstimmar nedlagda av frivilliga krafter på detta!

För cirka två veckor sedan var jag med i radio, Sveriges Radios P1 och ett av deras tyngre program: Studio Ett. Här kan ni lyssna, eller läsa transkriberingen, och här är mitt inlägg om det. Många var vi som tyckte att det var ett viktigt ögonblick, frågan som gruppen kämpat så hårt för hade nu lyfts upp till en hög nivå. Kanske, KANSKE, kunde något gott komma ur detta! Ack, vad vi bedrog oss. Den välvilliga inställning som kunde anas hos chefen som medverkade från Sveriges Radio, det var blott en illusion. Tyvärr.

Anna Quarnström är inte bara människorättsjurist, utan även ordförande för Stockholms avdelning för HRF, Hörselskadades Riksförbund. Hon skrev en utomordentligt välskriven insändare som publicerades i DN den 13 augusti. Den finns att läsa här i denna länk. Men ett utdrag som jag gillar särskilt mycket är detta, en del av slutklämmen:

Det krävs inga nya direktiv från regeringen, ny teknik eller ett tydligare sändningsavtal. Det krävs inte heller en ny upphovsrättslag eller mer förstående sommarvärdar. Det som krävs är ett SR som faktiskt vill att hörselskadade och döva ska kunna få tillgång till Sommar i P1.

Nu hade alltså även HRF gett sig in i matchen och diskussionen. Vi hoppades på någon replik från Sveriges Radio som skulle visa på någon välvilja, någon förståelse eller en öppning till något bättre. Tillgänglighet för fler. Men som sagt – ack vad vi bedrog oss.

Sveriges Radio gav sitt svar i en replik i DN två dagar senare, den 15 augusti. Den kan läsas här. Det ges beröm och det delges glädje åt det arbete andra gör för att tillgängliggöra det utmärkta material som de många sommarpratarna producerar, till döva och hörselskadade som inte kan ta del av det via radion. Men det mest kärnfulla är nog ändå detta:

Att texta/transkribera programinnehåll ligger däremot något vid sidan av vårt uppdrag med fokus på ljudet.

Ja. Det är helt enkelt inte Sveriges Radios uppdrag att lösa detta. Men, rackarns kul att frivilliga sitter på kvällar, helger och semesterdagar och gör det åt dem.

De som replikerar är Ulf Myrestam och även Bibi Rödöö – hon är programchef för Sommar i P1. Och till dessa två vill jag i korthet säga: Skämmes, ta mig tusan. Och om ni inte har vett att skämmas – då lovar jag att skämmas för er!
Ni skriver att frågan är mer komplex ”än den vid en hastig betraktelse kan verka”. Det kanske är så, men hittills har ni inte lyckats förklara hur, eller varför, eller på vilket sätt det är så komplicerat. Man lyssnar, pausar, skriver. Repeterar. Eller utgår från ett befintligt manusmaterial, lyssnar och justerar så att det så ordagrant som möjligt stämmer överens med det talade inslaget.

Det som krävs är inte annat än arbetstimmar. Och det kostar pengar, det förstår jag och garanterat ni också. Ni förstår den ekonomiska biten långt bättre än vad jag gör. Men jag förstår något som ni uppenbarligen inte förstår. Jag förstår blicken på den person som tittar sig omkring och undrar vad folk pratar om – för den personen lämnas utanför. Den personen är döv. Jag förstår känslan av exkludering, att så gärna vilja ta del – men ändå lämnas utanför ett viktigt sammanhang. Jag upplever den känslan alldeles för ofta. Inte själv, men genom mina barn. Och det är anledningen till att jag skäms å era vägnar – för ni viftar bort ett stort problem som vore något litet som enkelt går att ignorera.

Jag är ledsen. Exkluderingen av tusentals döva och hörselskadade är inget som går att bortse från. Och det går inte att gömma sig bakom att det ”ligger något vid sidan av uppdraget”.

För, läs noga – nu blir det spännande, man kan göra mer än man måste. Folk gör det varenda dag. Folk måste inte hålla upp dörren för andra, men de gör det ändå. Folk måste inte bjuda med folk på fika som sitter ensamma, men de gör det ändå. Folk måste inte hjälpa en ensamstående med matkassarna när hon har tre vilda ungar som springer omkring henne i ösregnet – men de gör det ändå! För att folk väldigt ofta gör saker de inte måste, men för att de kan och de vill.

Ni måste inte göra sommarpratarnas material tillgängligt. Men ni skulle kunna göra det. Snacka inte teknik, snacka inte budget. Detta går att lösa. Om det rör sig om en ovilja att prioritera upp frågan, eller ovilja att gräva i lösningslådan, eller bara en allmän ovilja att ta i problemet, det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag ser två chefer för Sveriges Radio åter igen vifta bort en fråga om tillgänglighet som påverkar tusentals personer i Sverige. Och jag skäms. Jag skäms för att vara skattebetalare när jag läser det ni skriver. Så ofta annars är jag glad för att vara skattebetalare – se så mycket mina pengar går till. Så mycket det finns att vara stolt över i Sverige idag, ett land vars skattepengar går till så mycket bra i samhället. Ett samhälle som skall vara till för alla. För de många. Även för de som inte är en del av normen, utan som fungerar på ett annat sätt. Men här går mina skattepengar förslösade. De går uppenbart till en verksamhet som inte tycker att dessa tusentals människor är värda att prioriteras. En verksamhet som tycker att dessa tusentals människor kan stå utanför, i kylan och se på när den hörande världen glatt diskuterar den senaste sommarprataren.

Jag blir verkligen upprörd. Ledsen, skamsen, besviken och rent utsagt förbannat över den släpphänthet som uppvisas i den här frågan.

Skämmes, ta mig tusan. Sveriges Radio borde vara bättre än så här. Public Service i allmänhet borde vara bättre än så här. Ni skall inte nöja er med att göra det som ingår i uppdraget – ni skall göra det som är rätt. Det som gör att alla skattebetalare, ni vet de som finansierar er verksamhet, faktiskt kan ta del av utbudet. Skämmes, ta mig tusan, skämmes!