Glädjen i barns ögon som upptäcker något nytt. Som upptäcker att de kan. Så underbart att se barn sitta och öva själva. Teckenspråket är verkligen magiskt.

Sedan skolstarten i augusti jobbar jag som lärare. Jag har tagit på mig uppgiften att vara klassföreståndare för en fjärdeklass. Det är en uppgift jag tar på stort allvar, eftersom det är ett av världens viktigaste jobb. Klassen jag fått är en härlig sammansättning av introverta, extroverta, spralliga, fundersamma och nyfikna ungar. Precis som det skall vara alltså. Vi har de vanliga typerna. Klassens clown, klassens spralliga ungar, vetgiriga ungar, tystlåtna ungar och ungar som alltid måste räcka upp handen och berätta om den där gången när deras kusin gjorde något tokigt, eller när hunden en gång fångade en fågel, eller… ja. Något helt annat än det lektionen handlar om.

I min nya roll har jag bra backning av både skolledning och kollegor. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig famlade lite grand i mörker. Emellanåt sitter jag på kvällen och kliar mig i skallen. Vad i all sin dar skall jag egentligen hitta på imorgon på SO-passet..?
Ett sådant tillfälle är en timme som jag har under tisdagförmiddagarna. Då har min klass ”Elevens val”. Allt har inte riktigt fallit på plats, så eleverna har inte gjort sina val ännu. Alltså står det mig lite fritt att använda den stunden, en timme i veckan, till något nyttigt. Frågar man eleverna hade de nog gärna sett ”fri tid med iPad” under den timmen, men riktigt så kul skall vi inte ha det. Jag brukar med en stor glimt i ögat påpeka för eleverna att ”livet är hårt, långt och orättvist” när de vill något som helt uppenbart inte går att lösa. Som att gå på rast tjugo minuter tidigt, eller något liknande.

När jag får dryga veckan sedan satt och kliade mig i håret som bäst, gällde det just Elevens val. Skulle jag putta in ett pass om bina där, knutet till naturkunskapen? Kanske köra matematik så att vissa kunde komma ikapp? Eller lägga in ett grupparbete om demokrati? Njaa… Som Mange Schmidt säger i låten ”Jag talar ut”: ”Eller nej vänta det där är fan redan gjort!”

Nepp. Jag fick en idé. Kunde det inte vara kul att lägga ett pass med teckenspråk på den timmen..?

När jag innan skolstart träffade några elever så nämnde jag möjligheten att de kanske skulle få lära sig lite teckenspråk. Alla reagerade positivt. Spännande, tyckte de! När jag lärde dem räkna till tio i klassen fick jag väldigt god respons. Spännande, tyckte de! Förra tisdagen gjorde jag alltså slag i saken. Jag lade in teckenspråk på Elevens val. Mmm… lite spännande, tyckte de!

Okej. Det ligger inte för mig att skryta. Men jag skulle ljuga om jag sade något annat än att just det passet faktiskt blev en succé. Elever som annars har svårt att fokusera – de briljerade. Elever som högljutt kan klaga över alla uppgifter de får – de jobbade på som aldrig förr. Elever som sitter bredvid varandra men sällan tilltalar varandra – de samarbetade och skrattade. Någon elev som kräver ett större fokus, en av det lite spralligare slaget, satt nu och var superstolt över sina nya kunskaper. Jag visade och lärde dem handalfabetet och tio tecken. De frågade mig om några tecken till, och plötsligt kommer klassens busigaste elev fram och tecknar något, följt av kommentaren ”var det rätt?”.  Det häftiga? Det var en mening på tre ord:

Snälla läraren, rast?

Mot lektionens slut tog jag fram eleven till tavlan och bad resten av klassen titta. Lite nervös men mycket stolt tecknade hen sin mening och de andra tittade beundrande. Absolut, spring ut på rast med er! sade jag. Eleverna rusade ut, lämnade halvt knycklade papper efter sig. Suddgummin och pennor som ramlat ned på golvet. Och en stämning av skratt, upptäckarlusta och spänning över att utforska ett helt nytt sätt att uttrycka sig på.

 

Igår var det dags igen. Jag hade planerat tolv nya tecken. Tillsammans med de tio från förra veckan skulle det gå att sätta ihop meningar. På tavlan förklarade jag teckenspråkets annorlunda meningsuppbyggnad jämfört med den talade svenskan. På talad svenska heter det ”Jag är hungrig”, men på teckenspråk blir det ”Hungrig, jag”. Logiskt om man tänker efter, först berättar man vad man vill, sedan berättar man vem det gäller. Med ansiktsuttryck och ögonbrynen berättar man om det är ett påstående eller en fråga. Om jag tecknar ”Hungrig, du” och pekar på någon blir det alltså olika betydelse om jag ser frågande ut i ansiktet eller bestämd. Antingen blir det översatt till svenska ”Är du hungrig?” eller ”Du är hungrig!”.

Och vet ni vad? Det förstod eleverna direkt! Jag förklarade att de inte behöver vara oroliga för att göra fel, bara de använder tecknen och har roligt. Det var ju bara andra lektionen, sådant kan man justera allt eftersom.
Lektionen igår blev precis lika bra som förra veckans. Eleverna var engagerade, intresserade och frågade en massa. Jag fick visa många nya tecken efter hand som de frågade om saker.

En tydlig fördel, som jag berättade för dem, var att de kan använda sina nya kunskaper i matsalen. Där har vi nämligen fem minuters tystnad under varje lunch. Det är till för att folk skall få ro att äta, och ta ned nivån och volymen som ofta är rätt hög. En utmärkt idé tyckte de! När jag satt mitt bland eleverna på lunchen såg jag hur de försökte sig på enkla konversationer…

Jag kan faktiskt bara se fördelar med detta. Vi har vävt in värdegrund, diskussioner om grammatik och ett helt nytt språk. Eleverna har tyckt att det var jättekul. Nu kan de räkna på teckenspråk, bokstavera sina namn och sätta ihop de tecken som de lärt sig till enkla, men viktiga meningar.

Effekterna och responsen har kommit direkt. Efter första lektionen berättade en elev att ”nu på lunchen skall jag vara helt tyst och bara använda teckenspråk!”. Vi satt bredvid varandra i matsalen. Hennes ordförråd räckte inte riktigt till, men jag visade på ett tydligt sätt på de tecken som hon saknade. Pang – hon lärde sig direkt. Ute på skolgården var det fortfarande bara teckenspråk som gällde. Vi gick runt och diskuterade på teckenspråk. Hon tog till sig alla nya tecken och verkade förstå dem direkt.

I samband med att jag skall hålla utvecklingssamtal med alla klassens elever skall de egentligen fylla i ett formulär på nätet. Där skall de berätta om sin skolsituation, sitt lärande, vad de gillar och inte gillar och så vidare. Men istället för att de fyller i det hemma bestämde jag mig för att de kunde göra det på lektionstid. Då får vi tid att gå igenom vad det står och vad som menas. Bra för elever som är lite språksvaga och kan också ge upphov till bra diskussioner. På en lektion gick vi igenom frågorna och så fick de fylla i dem. Resultatet var – ur teckenspråkssynpunkt – fantastiskt glädjande. Några frågor var särskilt intressanta.

”Det här har jag tyckt varit roligt i år”,
”Det här vill jag lära mig mer om”,
”Det här vill/behöver jag utveckla och träna mer på”
”Något annat du vill lägga till?”

Svaren gav ett starkt kvitto på vad de nya lektionerna betytt för eleverna:

”Teckenspråk är roligt!”,
”Vill lära mig mer teckenspråk”,
”Mer teckenspråk!”
”Teckenspråk är bäst!”

Av nitton inkomna blanketter hade tio av dem positiva kommentarer kring teckenspråk. Om det inte är ett bra gensvar så vet jag inte vad det är!

 

 

Nästa vecka är det dags igen. En ny planerad lektion med eleverna, nya diskussioner om språkens olikheter och likheter. Så otroligt kul att se glädjen i deras ögon när de förstår så fort, känner att de inte bara har roligt med språket utan även har nytta av det samtidigt. Och att de kan briljera och imponera på sina föräldrar under utvecklingssamtalet – det är nog en ganska välkommen bonus det med!

Detta visar på teckenspråkets kraft. En kraft hos språket som kan förena oss. Förena folk från olika kulturer, extroverta och introverta personer. Teckenspråket kan få folk att öppna sig, och få stökiga elever att fokusera och ge järnet.

Använd teckenspråket. Underskatta inte teckenspråkets förmåga – det är ett spännande och levande språk som väcker stort intresse och engagemang!